EXHALATION äk1shalatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. exhalation; av lat. exhalatio (-ōnis), vbalsbst. till exhalare, av ex (se EX-), ut, o. halare, (ut)dunsta. Jfr INHALATION]
(numera föga br.; jfr dock nedan) naturv. o. med. förhållande(t) att gas(er) l. ånga o. d. utgår l. avsöndras från ngt, utdunstning, avdunstning; ofta konkret om utdunstande l. avdunstad gas l. ånga osv.; jfr EVAPORATION. Hiärne Suurbr. 145 (1680). Ju .. högre up ifrån jorden, desto mera tunn och fin måste luften vara, fri för alla främmande particlar och exhalationer. Wallerius Tank. 24 (1776). Collin Ordl. (1847). Exhalation eller utdunstning (av för djurorganismen onyttiga ämnen, ställd i motsats till sekretion). Thorell Zool. 1: 24 (1860). TT 1895, Allm. s. 61. jfr: Gemenligen (plägar) någon skillnad göras imellan Evaporationer och Exhalationer, så at de förra sägas om de flytande, men de senare om de fasta Kroppars utdunstningar. Wallerius ChemPhys. 1: 131 (1759). — särsk. (fullt br.) geol. (utströmmande av) gaser o. ånga från vulkan. Svenonius Stenr. 175 (1888). Ramsay GeolGr. 91 (1909).
