EXHIBITIV äk1shibiti4v l. 01—, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. exhibitive; av nylat. exhibitivus, till lat. exhibere (se EXHIBERA)]
teol. i uttr. exhibitiv avlösning(sformel) o. d., avlösning som (den katolske) prästen i kraft av sitt ämbete tilldelar den biktande (resp. därvid använd formel: ”ego absolvo te”, dvs. jag giver dig absolution); jfr DEKLARATIV 2 a, DEPREKATIV. NF 1: 210 (1875).
