DEPREKATIV dep1rekati4v l. de1-, äfv. deprek1- l. depre1-, l. 300~2, äfv. 400~1, stundom 030~2, adj.
Etymologi
[jfr fr. déprécatif, af lat. deprecativus, till deprecari (se DEPRECERA)]
som innebär l. har karaktären af en afbön l. bön om tillgift; bl. teol. i uttr. deprekativ aflösning(sformel) o. d., aflösning(s-formel) som har karaktären af en bön till Gud från prästens sida om tillgift för den biktande; jfr DEKLARATIV (se d. o. 2 a), EXHIBITIV. Den gamla s. k. deprekativa absolutions-formeln: Deus absolvat te (Gud förlåte dig) .. utbyttes (i den rom. katolska kyrkan) mot den s. k. exhibitiva. NF 1: 210 (1875). Den Deprecativa methoden: ”Deus absolvat te” är otillfredsställande. Skarstedt Själavårdsl. 158 (1877). 2 NF 1: 244 (1903).
