EXKLUSIV äk1sklɯsi4v l. -u-, stundom äk3sklɯ~si2v l. -u~ l. 40~1 (äcksklusi´v Dalin), adj. -are. adv. -T (jfr EXKLUSIVE).
Etymologi
[jfr t. exklusiv, eng. exclusive, fr. exclusif; av mlat. exclusivus, till lat. excludere (se EXKLUDERA)]
uteslutande, som utesluter l. med uteslutande av andra l. annat; (krets l. samfund o. d.) som bl. omfattar l. inom sig upptager särskilt utvalda l. kvalificerade personer; äv.: som håller sig (förnämt) avskild från andra l. folk i allm.; stundom övergående i bet.: granntyckt, kräsen (i sitt val); ngn gg närmande sig bet.: ensidig, trångsynt, ofördragsam o. d. HSH 7: 208(c. 1750). De ämnen, öfver hvilka (riksens ständer) .. exclusift äga rättighet at .. besluta. AdP 1800, s. 103. Exklusiva patenter på viss tid för fabrikationer, grundade på nya upptäckter och försök. Geijer I. 4: 171(1822). Den erotiska kärleken är den exklusivaste af alla känslor, som två människor kunna dela med hvarandra. Norström EKey 85(1902). En ytterst exklusiv klubb, dit vanliga dödliga icke kunde tänka sig att vinna inträde. Vallentin London 488(1912). En något för exklusiv, för att icke säga trångsynt smak. S. Söderman i NordT 1917, s. 119.
Avledn.: EXKLUSIVITET, r. [jfr t. exklusivität] B. E. Malmström i Frey 1849, s. 393. Den historiska forskningen har hos oss i alla tider med en förkärlek, som gränsar till exklusivitet, rört sig på det inhemska området. Verd. 1889, s. 84.
