EXPATRIERA äk1spatrie4ra l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, EXPATRIATION äkspat1riatʃω4n l. -aʃ-.
Etymologi
[väsentl. av fr. expatrier; av lat. ex (se EX-), ut ur, o. patria (jfr PATRIOT), fädernesland]
(mindre br.) fördriva (ngn) ur (hans) fädernesland; refl. l. intr.: lämna sitt fädernesland, gå i landsflykt, emigrera. Han .. måste .. ”expatriera” för ett begånget mord. Hagström Herdam. 4: 150 (cit. fr. c. 1690?). Den hvilken sig föresatt at expatriera sig. G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 258 (1780). (Abr. Angermannus) expatrierade till Hamburg. Hagström Herdam. 1: 291 (1897). Expatrierade medlemmar (av adelsätterna) .. höra demografiskt sedt ej mera till dem. Fahlbeck Ad. 2: 8 (1902). — bildl.: göra (ngn l. sig) fosterlandslös l. till främling i eget land. Topelius 23: 124 (1876). En ej ringa del af vårt folk har så godt som expatrierat sig själf. Quennerstedt StrSkr. 2: 224 (1904, 1919).
