SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXPEDIT äk1spedi4t, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are, n. =; ss. sbst. best. -en, pl. -er.
Etymologi
[jfr t. expedit, eng. expedite; av lat. expeditus, eg. p. pf. av expedire (se EXPEDIERA)]
I. (numera mindre br.) adj.: rask, flink o. driftig; snabb. Schroderus Comenius 886 (1639). (Rättsmedicinska fall) som, isynnerhet sommartiden, fordra expedit besiktning. Hjelt Medicinalv. 3: 334 (i handl. fr. 1772). Jag (har) aldrig hördt någon expedit menniska lastas af hederligit och ärbart Folk; men väl at alla .. tycka illa om en Söl. VDAkt. 1775, nr 528. Dalin (1850).
II. sbst.
1) (numera föga br.) ombud som för en köpmans räkning gör resor i o. för uppköp l. försäljning av varor, inkasseringar osv., handelsresande. Stiernman Com. 4: 855 (1687). Bokhandl. Holmberg har hitsändt (till Åbo) en expedit, som säljer en hop af hans böcker. Porthan BrefCalonius 512 (1798). Bååth-Holmberg Morf. 1: 14 (1910). — jfr HANDELS-EXPEDIT.
2) biträde som expedierar kunderna i en butik, handelsbiträde, bodbetjänt. Öberg Son. 190 (1905). Qvinnliga expediter. PT 1911, nr 157, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content