EXPENS äkspän4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. expensen (pl.), eng. expense; av senlat. expensa, eg. p. pf. fem. sg. (urspr. med underförstått pecunia, pänningar), av expendere, utbetala, av lat. ex (se EX-) o. pendere, väga, betala (eg. efter vikt; jfr PENSUM, DEPENS)]
utgift, kostnad; numera nästan bl. i pl., särsk. adm. om diverse för det löpande arbetet inom ett ämbetsvärk o. d. erforderliga, men ej på förhand specificerbara (smärre) utgifter. Schroderus Waldt 64 (1616). Den ordinarie Statens expenser och vttgiffter. HSH 7: 132 (1637). Ded wore wäl werdt en skälig Expence (att få veta syftet med Korfitz Ulfelds resa till Nederländerna). A. Oxenstierna Bref 4: 547 (1649). Eders Excellence .. täcktes .. tilhålla N. at .. ärsättia mig alla här vid förorsakade Expenser och rättegångs omkostningar. Biurman Brefst. 10 (1729). Dalin (1850: ”Brukas isynnerhet om rättegångskostnader”). Steffen ModEngl. 410 (1893; i sg.). Skrivmaterialier och expenser m. m., förslagsanslag (under fjärde huvudtiteln i riksstaten för 1921). BtRProt. 1920, XV. 4 A: 29.
-MEDEL, pl. adm. för (smärre) ej närmare specificerade utgifter anslagna pänningmedel. Rese- och Expensemedlen för Landtstaterne. 2RARP 5: 230 (1727). 1NJA 1874, s. 270. —
-PÄNNINGAR, pl. (†) expensmedel. Rudbeck Bref 100 (1675). Därs. 307 (1685).
Avledn.: EXPENSERA, v. [jfr senlat. expensare samt DEPENSERA] (†) BtÅboH I. 6: 193 (1634). (Jag) som alla mina medel på Markaryds Giestgifvareg(ård)s vprättande expenserat. VDAkt. 1736, nr 568.
