PENSUM pän3sum2, n.; best. -et, ofta i best. anv. utan slutart.; pl. pensa -sa2, äv. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. pensum, ävensom fr. pensum, straffläxa; av lat. pensum, (åt slavinnor) ss. dagsarbete utvägd ull, bestämt (förelagt) arbete, substantiverat n. av p. pf. av pendĕre, väga (se PENSERA). — Jfr DEPENS, EXPENS]
bestämt (mått av) arbete (som förelägges ngn l. är ngn förelagt); särsk. om bestämt (mått av) lärostoff som inläres l. skall inläras; stundom liktydigt med: läxa l. (hem)-uppgift o. d., stundom övergående i bet.: kunskapsmått (som skall inläras på viss tid l. som fordras för viss examen o. d.). Det vahnliga pensum af renskrifvande. Schück VittA 5: 29 (i handl. fr. 1750). Det 2:dra Classen .. ålagda Latinska pensum. BerRevElLärov. 1824, s. 52. Jag hade kastat i mig nödvändiga pensa (för en filosofie kandidatexamen). Hellström Malmros 168 (1931). Den (elev) .., som kunnat sitt pensum bäst. Thorén Oriml. 23 (1947). De olika pensumen. Holm NyttSAOL 39 (1951). — jfr SKOL-, SLÖJD-PENSUM.
