EXPLODERA äk1splωde4ra, äv. -plo- l. -plå-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, EXPLOSION (se d. o.).
Etymologi
[liksom t. explodieren, eng. explode, av lat. explodere, eg.: med handklappningar osv. jaga bort ngn (t. ex. en skådespelare), av ex (se EX-) o. plaudere (se APPLÅDERA)]
1) (†) tr.: förkasta, ogilla. (Vi begäre att) then .. artickel (i Landslagen), att Sverige är ett val rike och icke arfrike, måtte exploderes, uthsätties, casseres och till inthet göres. RA 2: 149 (1566). En oration, som .. (Verelius) hållit .. contra Wormium, som han exploderar för det han skrifvit et Lexicon Runicum. SvMerc. 3: 180 (i handl. fr. 1725).
2) intr.: komma till plötsligt utbrott (med en knall).
a) eg. om krut, tändsats, gas osv.: ögonblickligt antändas o. förbrinna (under våldsam, av knall åtföljd utveckling l. utvidgning av gas); om bomb, mina o. d.: plötsligt urladdas o. springa (sönder); om ångpanna osv.: springa sönder, sprängas, flyga i stycken med en knall; äv. med försvagad bet.: plötsligt brista sönder, flyga i stycken. Ångbåten .. exploderade. JernkA 1835, s. 290. (Om) gasen i en stenkolsgrufva exploderar. Svedelius Statsk. 4: 23 (1869). Ett exploderande primuskök. SDS 1894, nr 305, s. 2. — i p. pr. i adjektivisk anv.: explosiv. UB 3: 106 (1873).
b) [jfr motsv. anv. i eng.] i överförd l. bildl. anv.: icke kunna hålla sig (tyst) längre, utan plötsligt brista ut (med en ”knall” l. i allm. på ett uppseendeväckande sätt, t. ex. i ett gapskratt). Tant teg, men pappa exploderade. Topelius Vint. I. 2: 242 (1862, 1880). Harmen exploderade i en ed. Lundegård Tannh. 2: 123 (1895). (Det) begynte .. explodera små halvkvävda skratt än här, än där. Fröding ESkr. 2: 205 (1895).
3) [jfr motsv. anv. i eng.] (nästan bl. i fackspr.) tr.: bringa (ngt) att explodera (i bet. 2 a). Ett glaskärl, hvari luft och vätgas exploderas, öfverdrages med fuktighet. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 48. Explodera bomber. Wachtmeister Tur. 86 (1876, 1885).
Ssg (se äv. under EXPLOSION): EXPLODERINGS-ÖGONBLICK(ET)~102, äv. ~200. (tillf.).
