publicerad: 1919
FAETONG l. FAETON fa1etoŋ4 l. fa1e- l. fä-, l. fa4eton, stundom -oŋ (faetå´ng Andersson Frem. ord (1845), faetå´nng Dalin 2: 764 (1853); pha`eton Weste, fa´etån Wenström o. Jeurling (1891). Anm. Skrivningen -on betecknar äv. uttal med ŋ-ljud. De ä. skrivningarna fai-, phay- tyda på att uttalet fätoŋ4 förekommit redan under 1700-talet, o. samma uttal föreligger kanske äv. Bellman Skr. Ny saml. 1: 152 (c. 1770; rimmande med gång), där metern synes fordra tvåstavig form), r. l. m. (m. Weste, Dalin 2: 764 (1853), Lundell); best. -en; pl. -er (-ons Publ. handl. 3: 2281 (1746), Tersmeden Mem. 1: 242 (c. 1780)).
Ordformer
(förr oftast skrivet phaeton (phaëton). faiton Bouppteckn. i Ågerups arkiv 1751, Bouppteckn. fr. Rasbo 1772, phayton SP 1779, s. 248 (: Rese-Phayton); vaeotong Bouppteckn. fr. Rasbo 1787; phaton Bouppteckn. i Ågerups arkiv 1757)
Etymologi
[av lat. Phaëthon, gr. Φαέϑων, eg.: den lysande, namn på solgudens son, som enl. myten av sin fader utverkat tillåtelse att en gång få köra solvagnen, men som därvid, oförmögen att tygla hästarna, kom för nära jorden och vållade stor förödelse å denna samt till straff härför dödades av Zeus' blixt]
1) [jfr dan. o. t. phaethon, eng. phaeton; av fr. phaéton. Benämningen, vid sin uppkomst tydligen satirisk, har föranledts därav att det till en början i regeln var unga förnäma sprättar som begagnade ifrågavarande slags åkdon, vilka de, på det höga sätet halvt ”lyfta över jorden”, körde i våldsam fart, ofta med ögonskenlig livsfara både för sig själva o. andra (jfr Dict. de Trévoux (1752))] lätt, högt, öppet l. halvtäckt ”gentlemannaåkdon” med fyra hjul o. (ett l. numera vanl.) två framåt vända säten, av vilka det främre är högre, i övr. av ngt växlande utseende. Kyrkoherdens vagn var af det slaget, som kallas Phaëton ... I denna öpna åkedon satte sig Fru Grefvinnan och hennes yngre Syster. Kyrkoherden tog sitt rum bak på. Dalin Vitt. 4: 344 (1744). 1 st(ycke) halftäckt vaeotong. Bouppteckn. fr. Rasbo 1787. Brodren Lenngren (har) uppfiskat en Phaeton för en häst och en person. Kellgren Bref t. Clewberg XXIX (1789). En så kallad Phaeton .. på remmar. K. Lilljebjörn Hågk. 17 (1838). C. G. Bremer i Hembygden 1913, s. 122. — jfr RES-FAETONG.
2) [sannol. efter fr., ehuru där ngn sådan bet. hos ordet icke kunnat påvisas; jfr emellertid att fr. cabriolet (se KABRIOLETT) o. calèche, eng. calash (se KALESCH) förr äv. användts ss. namn på kvinnliga huvudbonader, calèche o. calash om ett slags (med suffletten på en kalesch jämförd) kråka l. (väder)huva (Hatzfeld & Darmesteter Dict. (under cabriolet o. calèche), Murray Dict. (under calash); jfr äv. Hill Hist. of engl. dress 2: 48, 49, Straus Carriages and coaches 198). Måhända utgår här ifrågavarande anv. på liknande sätt därifrån att en faetong (i bet. 1) stundom har o. haft (fram-) sätet försett med sufflett] (förr) ett slags högkullig fruntimmershatt med breda brätten som, nedvikta, skyddade mot solen (jfr J. G. Carlén (1861) hos Bellman S. skr. 1: 480). Knapt fins (numera) någon ung Fendrick, som mödar sig at (på gatan) titta under min Phaeton. Posten 1768, s. 157. Toffeln kippar; / Hur hon trippar, / Vips slår hon igen sin phaéton. Bellman Skr. Ny saml. 1: 103 (c. 1770). Medelvägen imell. en nationelle klädedr. o. de nuv. yppiga moder 6 (1773). Baktill göms den ljusbruna luggen .. ibland / I en gammal urblekter phaeton. Bellman 4: 131 (1791). jfr: Och Phaëton som förr sägs jorden illa brändt, / Sig lyckligt til en skärm mot Solens eld förvändt. O. Strand i Öfn. af Sälsk. Vitterlek 3: 106 (1763). — jfr FRUNTIMMERS-FAETONG.
Anm. Thorild 3: 212 (1792) använder ett verb phaetontisera [jfr lat. gen. sg. Phaëthontis] i bet.: inlåta sig på vågstycken, obetänksamt befatta sig med sådant som ligger över ens förmåga [jfr d. phaethonisere, t. phaethonisieren i liknande anv.]; strax förut (s. 211) kallar han personer som göra sig skyldiga till en dylik våghalsighet ”Icarer och Phaetonter”.
Spoiler title
Spoiler content