FAKTICITET fak1tisite4t, stundom faktis1- l. -ti1s-, r. l. f.; best. -en.
(i litterärt o. vetenskapligt språk) förhållande(t) att vara faktisk l. värklig, att existera; överensstämmelse med värkligheten; (påtaglig l. handgriplig) värklighet; jfr FAKTISKHET. Jag .. mäktar (ej) konstatera sakens fakticitet. J. A. Eklund i Sv. tidskr. 1893, s. 363. I sin fasa för realismens tryckande fakticitet, tar (Wilde) .. i försvar äfven lögnen som okunnighet. Larsson Stud. o. med. 65 (1895, 1899). Ej blott inom konst och litteratur utan även inom vetandets värld är verklighet, fakticitet lösensordet. Ped. tidskr. 1908, s. 385. — särsk. filos. assertorisk värklighet l. realitet. A. Nyblæus i Ny sv. tidskr. 1884, s. 61.
Ssg: FAKTICITETS-VÄRLD(EN). filos. om den omedelbart givna, för våra sinnen tillgängliga värkligheten. Endast .. under ständigt hänsynstagande till fakticitetsvärlden kan (man) sluta tillbaka till den transscendenta realiteten. Vannérus Metaf. 7 (1914).
