publicerad: 1921
FAKTER fak3ter2, sbst. pl.
Ordformer
Etymologi
[fsv. fakt (c. 1475), f., beskaffenhet, skick, skapnad, utseende; jfr sv. dial. hårfakt, m., hårets beskaffenhet (Dalarna), fakt (i Hälsingl. äv. fakta), f., ordning, reda (Värml.), drift, framfart (Östergötl.), fart (Hälsingl.), upptåg (Finl.), hetsig sjukdom, farsot (Finl.; jfr fanga, fang, kolik, Värml. resp. Gottl.), vålnad (Gottl.), fakter, underliga åthävor, åtfakter, åtbörder, i sht fula sådana (Västergötl.), dödsfakter, dödsarbete (Västergötl., Skåne), nor. landsm. fakta, mest i pl. faktor, åtbörd(er), gest(er), sätt att föra sig, hållning, nor. dial. fakt, f., pl. faktir (äv. fakta, pl. faktor), förhållande, sätt, skick, grepp, d. fagter, beteende, utvärtes skick, åtbörder, later, ä. d. äv. fagt(e), sg., tillstånd, beteende, åtbörd, kroppsrörelse; jfr äv. nor. landsm. o. dial. fakta seg, föra sig, bära sig åt, sv. dial. faktera, uppföra sig, bära sig åt (Hälsingl.). Ordet synes vara avledt av en intensivbildning till FÅ, gripa, nå, erhålla osv., vilken föreligger i nor. fakka, (hastigt) gripa, fånga, taga, o. (med s-utvidgning) i sv. dial. fakksa, häftigt gripa l. fatta tag i, fakks, hålla sig ordentlig o. i styr (Värml.). Bet. ’beskaffenhet', ’skick', ’sätt' o. d., som väl ligger bakom bet. ’åtbörd(er)' osv., belyses av FATT, d. fat (urspr. n. sg. p. pf. av FÅ), beskaffad, -aktig (i ssgr, t. ex. FOLK-, HUND-FATT; jfr nor. dial. folk-, hunde-faadd, -fengen o. d.). Ordets senare bet.-utveckling företer likheter med fr. façon (jfr FASON). Ganska antagligt är emellertid att utvecklingen o. spridningen av bet. ’kroppsrörelse(r)', ’åtbörd(er)' o. d. skett under (mer l. mindre stark) påvärkan av FÄKTA, göra (häftiga) rörelser med kroppen, särsk. händerna l. armarna (i ä. tid möjl. äv. av ett till detta ord hörande mnt. vacht, f., som dock ej uppvisats i motsv. bet.). Jfr FUKTER. Ordets uppträdande i våra dagars riksspråk beror väl snarast på (litterärt) inflytande från dan. o. nor. — Jfr (med avvikande förklaringsförsök) Tamm Etym. ordb. (under fukter), Torp Nyno. etym. ordb. (under fakt)]
1) om de sinnliga uttrycken för ngns väsen l. personlighet.
a) (†) utan bibegrepp av klander o. d.: yttre skick, uppträdande. Hennes höffuiske lustige (dvs. behagliga, angenäma) fachter. Visb. 2: 81 (c. 1600). Tu äst migh behagheligh worden / För tin fachter och manligha orden (dvs. manlighet). Rondeletius 89 (1614). Alle hans facter och skickeligheet äre gode. Bondepract. D 5 b (1662).
b) (numera föga br.) åtbörder, åthävor, later, ”fasoner”; med bibegrepp av l. med bestämning som enkom framhåller att åtbörderna osv. äro egendomliga l. löjliga l. överhuvud taget uppseendeväckande. Lasze Suensson .. hafuer wnderlige facter på sigh vthi sitt dryckenskap. Ärkeb. Abrahams räfst 110 (1596). Hwad skal iagh .. säya om thet Winkande och Läflande (dvs. blinkande o. kurtiserande) medh Ögonen, om Halsböyande, om Håår och Klädhens Omswingande, om Händernas Sammantryckiande, om Kyssande, om Klappande och andre fleere sådana Lättferdigheter, oförskemde (dvs. oblyga) Facter och Galenskaper, som vthi åtskillighe Dansar begås? Schroderus Albertinus 4: 83 (1639). Besynnerliga rörelser med händerne, konster. Fackter. A. J. Hipping i Acta soc. sc. fenn. 2: 1102 (1847). (Papegojorna) voro .. nöjsamma med sina fakter. Quennerstedt Olaus Magnus 36 (1899). Taskspelare, som .. med stora fakter / en svärmare afbränna. T. Hedberg i Världslitt. i urval 3: 573 (1902).
2) (†) allmännare: yttringar l. företeelser (av annat slag än de under 1 avsedda). Är samma onda andelucht aff thet kålda blodet kommen, och kan warda kend aff thessa fachter, at när en raapar snart (sannol. tryckfel för suurt), lijka som ätickia wore j magan, och elliest fastande rapar en litet. B. Olavi 33 a (1578). Lijffligha facter (dvs. livsyttringar). Wallius Två likpr. 183 (1627).
Spoiler title
Spoiler content