[efter t. falernisch, som återgår på lat. falernus]
1) [efter lat. Ager Falernus] i uttr. det falernska området, den falernska bygden o. d., namn som i forntiden gavs åt ett område i nordvästra Kampanien. Conv.-lex.(1821). NF 4: 971(1881).
2) som hör till l. kommer från osv. det falernska området. Thet Falerniske Vinet hade redan vti Plinii tid begynt, at förlora något af sitt värde, genom en vårdslös skötsel. Wennerdahl 251(1748). — särsk. substantiviskt i n. sg. falernskt, falerner(vin). En dryck gammalt Falernskt. Callerholm Adam Antiqv. 2: 234(1844).
