FALKE, sbst.2, r. l. m.; l. FALKA, r. l. f. (l. m.?); best. -an.
Etymologi
[avl. av ett ej med säkerhet påträffat inhemskt adj. (se FAL, adj.2); jfr sv. dial. falke (Södermanl., Närke, Bohusl.), falki (Gottl.), nor. dial. falke; falka är urspr. oblik form]
(†) falaska. Brodden grönskar der (på svedjelandet) på hvita falkans bädd. J. G. Oxenstierna 2: 82 (1796, 1806). — i bild. (Livs-) lågan släpper, kolet blott är qvar, / Och dödens falke lägger sig deröfver. Nicander 2: 405 (1820).
