publicerad: 1921
FALLERA fale4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr FALLIMENT, FALLISSEMANG, FALLIT, sbst.2
Ordformer
(falliera J. De la Gardie (1616) i OxBr. 5: 85; faill- AdP 1800, s. 449. felera Knorring Förhoppn. 2: 38 (1843))
Etymologi
[jfr d. fallere, t. fallieren, eng. fail, v.; av. it. fallire o. fr. faillir, av vulgärlat. fallire, av lat. fallere (jfr FELA, v.). Formen felera är dialektal o. påvärkad av FELA]
1) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. it.] (numera knappast br.) taga fel, taga miste, misstaga sig. J. De la Gardie (1616) i OxBr. 5: 85. Medici fallera offta vthi sin Cur. Muræus Arndt 2: 483 (1648; t. fehlen). Han fallerade om personen. Sylvius Mornay 553 (1674). Menniskiones Förnufft är swagt, och kan snart fallera. Preutz Kempis 557 (1675). VDR 1708, Verif. 1580.
2) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. it.] (numera föga br.) om avsikt, plan, företag o. d.: slå fel, misslyckas, ej hava framgång, ”klicka”. Din anslag haa fallerat. Wivallius Dikt. 76 (1631). Iagh hadhe wäll tänckt at iagh schulle haffwa fåt ifrån Norrebotn een Skuta full medh Tiära, men thet fallerade migh; iagh fick icke meera än 6 Läster. BtÅboH I. 8: 157 (1636). VDAkt. 1661, nr 373.
3) (numera bl. vard. o. bygdemålsfärgat) för att uttrycka att en brist l. ett mankemang i ett eller annat avseende föreligger.
a) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. it.] (numera föga br.) om person: brista i fullgörandet av sin plikt l. sina åligganden; om själs- l. kroppsförmögenhet, sinnesorgan, (del av en) mekanism o. d.: ej tjänstgöra l. fungera på normalt l. tillfredsställande sätt; svika, ”klicka”, mankera. Synnan falerar mig och, så jag inte kan lessa eller skrifua utan glasögon. C. Bonde (1631) i OxBr. 11: 57. När allenast ett Hiul fallerer, så går heela (ur-)wercket orichtigt. J. Matthiæ 1: 431 (1658). Vi tog i en af buskarna .. med en hand, hvilken om hon fallerat, .. hade (vi störtat i djupet). Linné Ungd. 2: 22 (1732). (Du har att) passa upp, när (murarskråets ämbetslåda) .. är öppen. .. Plikt, om du fallerar. Scholander 2: 281 (1880).
b) om person i förb. fallera på (synen, hörseln, ögonen o. d.), hava bristande, försvagad l. nedsatt (syn osv.). Fallerande på hörseln, som han var. Hedenstierna Fru W. 78 (1890).
c) [jfr motsv. anv. i eng. o. it.] slå fel, brista, utebliva, ”klicka”. Jag betalar igen på dagen; det ska' inte fallera. HT 1905, s. 42 (citat fr. 1622). De norre Länder .. lefva .. af .. kiöttmat; fallerar den, ach hur illa står icke då till i Landet! Linné Bref I. 1: 330 (1733). Almqvist Amor. 203 (1839).
d) [jfr motsv. anv. i eng. o. it.] fattas, saknas, icke finnas (för handen). OxBr. 9: 28 (1623). Mankerar oss bränvin, fallerar oss öl; si, så fallerar oss allt courage. Bellman 3: 16 (1790). Inte skall det fallera mig på skicklighet att styra (grevskapet). Lidforss DQ 1: 691 (1891). Det fattas bra litet för att julvädret .. skulle kunna kallas rent af idealiskt. Detta lilla, som fallerar, är snö. SDS 1895, nr 604, s. 1. — särsk. (skämts.) i uttr. Vad som fallerar i den ena ändan mankerar i den andra, vad som brister på ett håll kan icke ersättas på ett annat; hur man bär sig åt, blir det ändå galet o. d.
e) [jfr motsv. anv. i eng.] tryta, taga slut. Ä' dä inte begripeligt, att tålamodet kunde fallera? Quennerstedt Ind. sold. 37 (1887).
4) [jfr motsv. anv. i d., t., eng., fr. o. it.] (numera föga br.) inställa sina betalningar, göra konkurs; i p. pf.: bankrutt(erad). LReg. 171 (1624). De nu mera faillerade Banquiererna i Haag, Abr. et Simon Boas. AdP 1800, s. 449. Handelshuset har fallerat. V. F. Palmblad i PoetK 1813, Suppl. s. 90. Bankerna kunna fallera. Almqvist Smaragdbr. 453 (1845). Jungberg (1873).
5) [jfr motsv. anv. i ä. eng. o. i lat.] (†) svika, gäcka, bedraga. Ens Vpsååt .. blifwer (ofta) fallerat. Palmcron Sundh. sp. 218 (1642).
Spoiler title
Spoiler content