FALLIT fali4t l. -it4, ngn gg -i4 (-i´t Dalin), adj. o. sbst.1 m.; ss. adj. n. =; ss. sbst. best. -en, pl. -er.
Etymologi
[jfr sv. dial. falli, förstörd, ruinerad, falläj, usel, matt, dålig (Gottl.), d. fallit, fr. failli; av t. fallit, av it. fallito, eg. p. pf. till fallire (se FALLERA). Formen falli är påvärkad av fr., fallid beror på inflytande från ord o. ordformer på -d med slutkonsonanten stum i vardagsspr.]
I. adj.
1) [jfr motsv. anv. i d., t., fr. o. it.] (numera föga br.) oförmögen att infria sina skulder l. förbindelser, bankrutt, insolvent; numera bl. ss. oböjligt predikativ i förb. bliva, vara fallit. Blifwa fallijt. Wexel o. lähn bancken D 2 b (1668). En kiöpman .. som ej kan betala, som är fallit. Möller (1745; under banqueroutier). At Kyrkor och Fattighus hos sine fallide Upbördsmän .. äga förmonsrätt för bristande UpbördsMedel. VDAkt. 1795, nr 119. Heinrich (1814). SAOF (1916).
2) (†) skröplig, orklös, utlevad, ”förbi”. Nordforss (1805). Jag blir gammal och falli. Leopold (1814) i 2 Saml. 10: 51.
