SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FANATISM fan1atis4m, r.; best. -en; pl. (†) -er (2Saml. 1: 77 (1766), Sundén (1885)); förr äv. FANATICISM, r. Anm. Förr nyttjades äv. den latiniserade formen fanati(ci)smus, stundom under användande av lat. böjningsändelser. KyrkohÅ 1906, s. 173 (i handl. fr. 1734: Fanatisismum), Wulf Köppen 2: VI (1799), Dalin (1871).
Ordformer
(förr ofta skrivet fanatisme. fanaticism 1769)
Etymologi
[ytterst av fr. fanatisme, till stammen i fanatique (se FANATISK)]
1) (†) motsv. FANATISK 1: svärmeri (i sht på det religiösa området), överspändhet. Cavallin Herdam. 2: 228 (cit. fr. 1769). Norbeck Theol. 5 (1843).
2) motsv. FANATISK 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fanatisk (i sht på det religiösa l. politiska området); fanatisk anda; blindt trosnit; förr stundom dels: yttring av fanatism, dels: passion (för ngt). 2Saml. 1: 77 (1766). Jag frucktar mäst före, at oss förestår en tid af barbarie och fanatisme, som gemenligen fölljas åth. Höpken 2: 24 (1770); möjl. till 1. Kellgren 3: 42 (1792). (Thiers) säger skämtfullt, att han har en fanatism för enkelhet. Frey 1845, s. 253. Zachris kunde höra .. (predikanten), där han stod i sin ungdoms fanatism och fördömde mogna människor, som med heder hade genomgått livets otaliga prövningar. Lagerlöf Top. 217 (1920). — jfr FREDS-, PARTI-, PRÄST-, RELIGIONS-, TROS-FANATISM m. fl.
Spoiler title
Spoiler content