SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FAR fa4r, sbst.3, n. ((†) m. PolitVis. 214 (c. 1600)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(sg. dat. fare OPetri, BtSödKultH 12: 51 (1595), fara (anträffat bl. i finl. o. norrl. källor) BtÅboH I. 2: 102 (1625), Ekenäs Domb.)
Etymologi
[fsv. far, färd, följe, spår; jfr isl. far, färdeväg, spår, farkost, sjölägenhet; till FARA, v.2]
1) (†) färd, resa. The .. mågha haffua en dagh eller twå til faars. LPetri KO 60 a (1571). Först bör du göra ett far till dän mörka wärld. LejonkDr. 89 (1689).
2) (†) följe, sällskap; i förb. i flock och fare; jfr FARNÖTE. Tva andre quinner vore med henne i flock och fare. OPetri Tb. 70 (1525). EkenäsDomb. 1: 174 (1653).
3) (†) farsot. Väderlekens hastiga ombyte hade ett s. k. far eller gångbar sjuka med sig. NorrlS 99 (1798).
4) (i Finl.) farled. TIdr. 1894, julnr s. 28. Mattsson VSkr. 1: 188 (1910). Faret är inte utprickat. Mörne Strandb. 1: 9 (1915).
5) (starkt bygdemålsfärgat) Blåisen (skulle) snart ha ätit sig igenom borden, om de icke stundom ändrade ”faret”, d. v. s. vattnets linie på sidorna under forsen. Engström 5Bok 184 (1910).
Ssg: (1) FARS-ÖDE, n. (†) öde på färden. Björner Lodbr. 27 (1737).
Spoiler title
Spoiler content