SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FARGALT fa3r~gal2t, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(farr- Balck, Ekblad 429 (1764))
Etymologi
[fsv. fargalter, av ett germ. farha, svin, gris (jfr fht. far(a)h, feng. fearh, eng. farrow, lat. porcus, litau. parszas, snöpt galt), o. GALT. Jfr FARRE]
(i sht landt.) avelsduglig (till avel avsedd) hanne av svin, galt, orne; jfr RONE, RÅNTE. VarR 51 (1538). En Wilder Faargalt stodh och .. skärpte sijna tänder vppå een Eek. Balck Es. 205 (1603). I hennes mun ett skum som på en fargalt stod. Livin Kyrk. 23 (1781). En stam af 100 modersuggor och 10 fargaltar. Nathorst LandtbrSk. 67 (1896).
Ssgr: A: FARGALTS-, äv. FARGALT-FLÄSK. (fargalta- IErici Colerus 1: 277 (c. 1645)).
-GRIS.
-ISTER. (fargalta- IErici Colerus 2: 56 (c. 1645)).
B (†): FARGALTA-FLÄSK, -ISTER, se A.
Spoiler title
Spoiler content