SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1961  
RÅNTE ron3te2, äv. RUNTE run3te2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ron- 16811769. run- 16811712. rån- 1802 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rånte, runte m. m.; diminutivbildning till RÅNE, sbst.1; jfr med avs. på bildningen BRUNTE (se BRUN avledn.), MANTE]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (far)-galt, orne. Verelius 91 (1681). Vid hvar Herrgård (böra) en eller flera fargaltar eller rontar finnas. Broocman Hush. 1: 71 (1736). Ahlman (1872).
Ssg: RÅNTE-GRIS. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ung (osnöpt) hangris. EtnolKällskr. 2: 11 (1803). Därs. 28 (1825).
Spoiler title
Spoiler content