publicerad: 1924
FASTA fas3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (†, 1731), -ANDE (1528 osv.), -NING (†, 1640—1700); jfr FASTA, sbst.2
Etymologi
[fsv. fasta, v., motsv. d. faste, v., isl. fasta, v., got. fastan, mnt. vasten, fht. fastēn (t. fasten), eg.: hålla fast vid (vissa religiösa föreskrifter); avledn. av FAST, adj.1 (jfr d. o. 18). — Jfr FASTINGEN, FASTLAGEN]
1) avhålla sig från föda; särsk.: ss. (föreskriven) religionshandling avhålla sig från vissa födoämnen (i sht kött), hålla fasta. När .. (Jesus) hadhe fastat j fyretiyo daghar och fyretiyo nätter, så hungradhe honom. Mat. 4: 2 (NT 1526). Fasta och lekamligha beredha sigh (till nattvardens begående), är wel een vthwertes tucht. Cat. 1572, s. C 5 b. At fasta då och då, i synnerhet om vårtiden, är ej så galit, serdeles .. då man lefvat väl en tid förut. Linné Diet. 2: 132 (c. 1750). Fasta betyder att för en tid afhålla sig från mat och dryck eller ock äta lättare mat och dricka oskadlig dryck. Topelius EvangBarn. 92 (1893). — särsk.
a) i ordspr. Hoo som äter j otijd han skal fasta j tijdh. SvOrds. B 1 b (1604). Fasta länge sparar intet Brödh. Grubb 202 (1665). Den fastar ej för länge, som får en god dagvard. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i uttr. fasta vid l. på (ngt), under fastandet endast förtära (ngt), icke förtära ngt annat. Han skal fasta en dagh widh watn och brödh. OPetri Clost. E 4 a (1528). Sveriges inbyggare skulle alla fredagar fasta på vatten och bröd. Ilmoni Sjukd. 1: 65 (1846). — bildl. (Beirut) är .. en verklig förfriskning för ögat, som länge fått fasta på den magra anblicken af Palestinas grå städer. Bremer GVerld. 4: 169 (1861).
c) (numera knappast br.) i uttr. fasta från ngt, under fastandet avhålla sig från ngt. The Andelighe skole vthi samfälte siw Wekur för Påskahelgden fasta ifrån Köttmaat. Schroderus Os. 1: 108 (1635). I vår religion, heter det i en senare (mazdeistisk) skrift, fastar man ej från mat, utan från synd. 2NF 17: 1345 (1912).
d) (†) i utvidgad anv., i uttr. fasta efter ngt, hungra efter ngt. Wåre jungfrur .. / Gud giffue them .. / Gode vnge menn .. / Ther effter the både tränkta och faste. 2Saml. 9: 160 (1569). Därs. 161.
2) i p. pr. i adjektivisk anv.
a) som icke förtärt ngn föda.
α) predikativt: utan att hava förtärt ngn föda; särsk. i uttr. vara fastande, (ännu) icke hava förtärt ngt (på morgonen l. under dagens lopp). (Jag) will .. icke läta them j frå mich fastande. Mat. 15: 32 (NT 1526). Ibland the bästa Præservativer (mot pest) räknas ock at aldrig gå utur Huset fastande. Block Pest. 8 (1711). För all ting, låt mig få frukost, jag ber; jag slåss aldrig fastande. Remmer Fanchon 26 (1820). Thorell Zool. 1: 62 (1860). Fara fastande från by och ärelös från ting, äro tu farliga ting. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (ngt vard.) i uttr. på fastande mage, innan man (ännu) förtärt ngt (på morgonen l. under dagens lopp). Lind (1749). (Detta) är (ej) en småsak .., helst då det skall ske på fastande mage. Stiernstolpe DQ 4: 269 (1819). jfr (†): Thet skaltu äta, fastande på magan. BOlavi 51 b (1578).
b) (†) som icke förtärt ngra starka drycker, nykter; i sht predikativt. GR 5: 255 (1528). Antingen drucken eller fastandes. RP 7: 150 (1638). (Mången) fåår .. swara fastandhe för thet han talade i dryckessmåhl. VDAkt. 1689, nr 206. Ekelund Fielding 177 (1765). Fuller sägjer hvad fastande tänker. Granlund Ordspr. (c. 1880).
Särsk. förb.: FASTA BORT10 4. (numera bl. ngn gg tillf.) till 1: gm fastande avlägsna l. komma (ngt) att upphöra l. att mista sin kraft. Fasta bårt en sjukdom. Widegren (1788). Om du råkar spilla ut saltkaret och ej är en Mendoza, så trotsa .. (förebudet) och ät saltet till maten. Men är du det, så res dig från bordet utan att äta, och fasta bort förebudet. Lidforss DQ 2: 659 (1892).
Ssgr (till 1; i ä. tid säkerligen i allm. o. ännu ngn gg anslutna till FASTA, sbst.2): A († utom i -LAG): FAST-DAG, se C. —
-LAG, se d. o.
B (†): FASTA-TID, se C.
C: FASTE-DAG. (fast- 1807—1888. faste- 1578 osv. fasto- 1528—1739) [fsv. fasto dagher] dag då man fastar l. på vilken det är föreskrivet att hålla fasta. OPetri GudzOrdh D 3 b (1528). En Varg, som på en mager ort / Af täta faste-dar föröddes. GFGyllenborg Vitt. 2: 49 (1795). (Den medeltida) kyrkan, som till fastedagar valde onsdag och fredag. Hildebrand Medelt. 3: 841 (1903). —
-MAT. [fsv. fasto mater] sådan mat som man får förtära, då man håller fasta (på fastedagar l. i fastan). Nordforss (1805). Stockfisk .. begagnas (i medelhavsländerna) som fastemat. Carlson 2Skolgeogr. 64 (1887). —
-MÅND. (faste- 1800 osv. fasto- 1892) (i fråga om mohammedanska förh.) månad under vilken det är föreskrivet att hålla fasta. Ödmann MPark 122 (1800). Fastemånaden Ramadan. Waldenström Österl. 70 (1895). —
-SPIS. (faste- c. 1737. fasto- 1635) (†) = -MAT. Schroderus Os. 2: 42 (1635). CRBerch (c. 1737) i 3SAH 28: 143. —
-TID. (fasta- 1629—c. 1710. faste- 1536 osv. fasto- 1528—1583) [fsv. fasto tidh] tid under vilken det är föreskrivet att hålla fasta; jfr FASTA, sbst.2 2. KKD 3: 239 (c. 1710). De stora fastetiderna (i den katolska kyrkan) äro fyra: quadragesimalfastan, .. apostlafastan, .. Mariafastan .. samt julfastan. NF 4: 1048 (1881). särsk. (numera mindre br.) om fastlagen; fastlagstid. GR 5: 53 (1528). Fastetiden talar framför andra tider om Kristi lidande. Rudin OrdUngd. 3: 126 (1903).
D (†): FASTO-DAG, -MÅNAD, -SPIS, -TID, se B.
Spoiler title
Spoiler content