FAVON favω4n l. favå4n (Karlfeldt (rimmande med dån)), r. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -ier 1811—1824).
Etymologi
[av lat. favonius, västanvind; av oklart urspr.]
(i poesi, numera föga br.) (mild) västanvind. Phosph. 1811, s. 474. Er jorden slukar, med värf och planer, / Och lycker åter sin mun igen, / Om likt favoner, om likt orkaner, / I vederqvickt eller härjat den. Wallin Vitt. 1: 50(1839). Du andas i nätter och dagar / din ånga, du falska favon. Karlfeldt FlBell. 23(1918).
