(äv., i sht förr, skrivet phœ- (phö-), phe-; äv. -nex)
Etymologi
[av lat. phœnix, av gr. φοῖνιξ. Ordet anses samhörigt med FENICIER]
1) namn på en mytisk fågel hos de gamla egyptierna, vilken troddes bränna sig själv på ett bål, när den uppnått hög ålder, o. uppstå ur askan till ny ungdom o. livskraft; användt i jämförelser. Resa sig ur askan som en ny fågel Fenix. (I början av år 1611) vpkom åter, såsom en Phœnix vtaff den förre dödes aska, en nydichtat Demetrius. Widekindi KrigsH 290(1671).
2) (numera föga br.) om person (l. ting) som är enastående l. sällsynt i sin art; förr äv.: föredöme, mönster. Tu äst vist avis rara, / och phenex then dÿrbara, / såsom sällan kommer fram, / och eÿ finness i all land. Visb. 1: 296(c. 1620). Isogæus Segersk. 403(c. 1700). Rycktet at han (dvs. Cæsar) wist all kämpars Phœnix war. ÖB 45(1712). Leopold 1: 388(1808, 1814). Ända till de sist förflutna tjugu åren var en Svensk Original-Roman en phenix i vår vitterhet. Palmblad i SvLittFT 1833, sp. 331. Dalin(1853).
3) (föga br.) om person (l. ting) som ånyo reser sig ur olyckan l. liksom ur förintelsen l. som utgör ett slags inkarnation av ngn död (l. ngt dödt). (Karl XII är) En Phœnix, som af then store Konung Gustaf Adolphs asko, genom Gudz nåd, (är) vprunnen. Swedberg Dödst. b 7 a(1711).
