SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FENOMENAL fe1nomena4l l. fen1-, l. -å- äv. -ω-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet phæn-, phen-)
Etymologi
[jfr t. phänomenal, eng. phenomenal, fr. phénoménal]
adj. till FENOMEN, sbst.; jfr FENOMENELL o. FENOMENISK.
1) (föga br.) filos. till FENOMEN I 2: fenomenell (se d. o. 2). Leopold 4: 307 (c. 1820). Den fenomenala världen. Nyblom i 3SAH 8: 274 (1894).
2) till FENOMEN I 3: utomordentlig, sällspord, förbluffande, kolossal. Han ägde ett fenomenalt minne. En fenomenal löpare. (Hennes utförande av) staccatot .. är nära nog fenomenalt. AB 1890, nr 14, s. 3. Det fenomenalt utvecklade aritmetiska, sinnet. Dahlgren Lyr. 152 (1913). Hon var i besittning av en fenomenal stämma. PT 1918, nr 33 A, s. 2.
Avledn.: FENOMENALISM, r. [jfr t. phänomenalismus, eng. phenomenalism] filos. till 1: åsikt enl. vilken människans kunskapsförmåga är inskränkt till fenomenvärlden o. ej kan tränga fram till tingens värkliga väsen. VNorström (1906) hos Liljedahl Norström 2: 30. —
FENOMENALITET, r. [jfr eng. phenomenality, fr. phénomenalité] filos. till 1: egenskapen att vara fenomen (se d. o. 2). Edfeldt Boström Skr. 2: 487 (1883). Frågorna om tidens och rummets substantialitet eller fenomenalitet. Åberg FilSedel. 1: 110 (1893).
Spoiler title
Spoiler content