FERMAN färma4n l. fær-, äv. FIRMAN firma4n, r. (m. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er ((†) -s KKD 4: 89(1711), HC12H 4: 91(1713)).
Ordformer
(ferman 1711 osv. ferma 1713. firman 1713—1911)
Etymologi
[jfr t. ferman, firmane, eng. firman, av pers. fermān, motsv. sanskr. pramāna, befallning]
i muhammedanska länder (i sht Turkiet): viss från suveränen (l. hans ställföreträdare) utgången befallning l. order l. kungörelse l. fullmakt, öppet brev (ofta tjänande som pass). KKD 4: 89(1711). SPF 1814, s. 74. Sultanens ferman af 4 dec. 1861. 2NF 23: 1171(1916).
