FIDEIKOMMISS fi1deikomis4 l. fid1-, l. -ek- (fidäjkåmmi´ss Dalin) n. ((†) m. Heinrich(1814)); best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(fidei- 1729 osv. fidej- 1805. fide- 1734—1815)
Etymologi
[ytterst av lat. fideicommissum, anförtrott gods, av fides, tro, tillit (jfr FIDEL,FIDERA), o. commissum, p. pf. n. av committere, anförtro, överlämna (jfr KOMMISSARIE,KOMMITTÉ)]
förordnande (vanl. i testamente) varigm föreskrives att viss egendom skall, utan att kunna avyttras, i viss angiven ordning (oftast efter förstfödslorätt med företräde för manlig avkomma) tillfalla den ene efter den andre inom en viss släkt l. grupp av personer, vilket slag av förordnande i Sverge sedan 1810 utan inskränkning är tillåtet endast i fråga om lösören; i allmänt språkbr. vanl.: (av fastighet l. lösöre bestående) egendom med avs. på vilken en dylik bestämmelse gäller, fideikommissegendom, oavytterlig släktegendom. Biurman Brefst. 49(1729). Then under Fidei Commiss stälte Egendomens afkastning. SveaHofRUnivers. 28/5 1783, s. 1. Fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss. SFS 1875, nr 42, s. 2. Det De Geerska fideikommisset Väsby. De Geer Minn. 2: 209(1892). — jfr FAMILJE-,PÄNNING-FIDEIKOMMISS.— särsk. (numera mindre br.) bildl. Friheten är en stor himla-gåfva, och et ombetrott gods eller Fidei-Commiss. Oelreich 253(1755). Fidei-commiss til min son Ingemund. Liljestråle (1772; titel på en lärodikt). Ett fideicommiss af facta och ideer. Palmblad Fornk. 2: 561(1845).
