SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FILIAL fil1ia4l, äv. fi1-, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. filialis, till lat. filius, son, filia, dotter (se DIA, v.)]
I. (numera knappast br.) adj.: som härstammar från l. utgör en relativt självständig underavdelning av ngt annat av samma slag; om kyrka, affärshus o. d. (Prästkolonieni Delfi) upprättade sjelf ett stort antal filiala orakel-ställen. Palmblad Fornk. 1: 401 (1844). NF (1881).
II. [jfr t. filiale, fr. filiale] sbst.: relativt självständig, vanl. på annan plats befintlig underavdelning av ett affärsföretag l. en förening o. d.; dotteranstalt; avdelningskontor; äv. oeg. l. bildl. Odhner G3 1: 598 (1885). Landsortsbanker, som förlagt filialer i hufvudstaden. VL 1908, nr 53, s. 2. — jfr AFFÄRS-, BANK-, FÖRENINGS-, HANDELS-, VÄRKSTADS-FILIAL m. fl.
Ssgr (till I, II): FILIAL-AFFÄR. Björkman (1889).
-AVDELNING ~020. Böttiger i SAH 49: 532 (1873).
-BANK, pl. -er.
1) bank som utgör en filial av ett större bankinstitut. Andersson (1845).
2) (under tiden 18511875) enskilt bankbolag med solidariska delägare o. med assigneringsrätt på riksbanken. SFS 1851, nr 39, s. 50. IllSvH 6: 208 (1881).
-KONTOR. motsatt: huvudkontor. Smedman Kont. 7: 32 (1874). särsk. (intill 1910) vid postvärket. IllSv. 1: 51 (1873).
-KYRKA. (numera knappast br.) dotterkyrka, annexkyrka; motsatt: moderkyrka. Nordberg C12 1: 876 (1740). NF 4: 1237 (1881).
-LOGE. om filial av ett sällskap som benämnes ”loge”. Lundin NSthm 653 (1890).
-SPRÅK. (†) dotterspråk. De Göthiska Filialspråken, Tyskan, Holländskan och Engelskan. Schulzenheim SvSprSkrifs. 83 (1807).
-STATION. vid telegrafvärket. Lundell (1893). SFS 1905, nr 86, s. 2.
-VÄRKSTAD~02 l. ~20. TT 1877, s. 273.
Spoiler title
Spoiler content