FINISSERA fin1ise4ra l. fi1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr FINISSÖR(se avledn.).
Ordformer
(finic- 1830. finis(c)h- 1839—1895)
Etymologi
[av t. finissieren, av fr. finir (p. pr. finissant), av lat. finire, till finis, slut; jfr eng. finish (se FINISH)]
(numera föga br.) tekn. lägga sista handen vid (ett arbete); glätta; polera. Rinman 1: 107(1788). (Gravsticklar) begagnas .. vid finischeringen af fint gjutgods, och af vissa guld- och silfver-arbeten. Almroth Karmarsch 275(1839). Welin Hvad nytt 2: 65(1895). jfr O-FINISSERAD. —
Avledn.: FINISSÖR, m.||ig. [av fr. finisseur] person som lägger sista handen vid ett arbete; särsk. i fråga om urmakeri. Dalin(1871). WoL 457(1889).
