FINIT fini4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr eng. finite; av lat. finitus, p. pf. till finire, begränsa (se FINISSERA); jfr DEFINIT, INFINIT]
1) mat. begränsad. En funktion är framställd i finit form, om dess algebraiska uttryck består af ett ändligt antal termer och faktorer. NF 5: 501 (1882).
2) språkv. bestämd till (numerus o.) person; som (huvudsakligen) användes ss. predikat i en sats. Finita former, modus, verb. Moberg Gr. 39 (1815). Noreen VS 5: 269 (1908).
