SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FJÄDRIG fjä3drig2, adj.; förr äv. FJÄDROT.
Ordformer
(fjä- (fiä-) 1639 osv. fje- 1843—1900. — -ig Lind (1749) osv. -ug(h) Brasck FörlSon. H 1 b (1645), Rudbeck Atl. 3: 259 (1698). -ott Schroderus Comenius 144 (1639))
Etymologi
[avledn. av FJÄDER]
I. motsv. FJÄDER I.
1) motsv. FJÄDER I 1.
a) (†) beklädd med fjädrar. Foglarne äre tweföttige .. fiädrotta och näffwugha. Schroderus Comenius 144 (1639). Nordforss (1805). jfr MJUK-FJÄDRIG.
b) (föga br.) beströdd l. betäckt med fjädrar (l. dun); full av fjädrar (l. dun). Tröijan hon är fiädrugh, och Byxer oreene. Brasck FörlSon. H 1 b (1645). Östergren (1920; betecknat ss. ”mindre vanl.”).
2) (i fackspr.) motsv. FJÄDER I 3 slutet; om ädelsten: som har (fjäderliknande)sprickor. Cronstedt Min. 22 (1758). RiksdRevStatsv. 1900, s. 235.
II. (numera föga br.) motsv. FJÄDER II 1: fjädrande, elastisk. VetAH 1769, s. 238. Jernet .. blir fjedrigt då det hamras. Wetterbergh FyraSign. 6 (1843). Östergren (1920; betecknat ss. ”mindre vanl.”).
Spoiler title
Spoiler content