SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FJÄDER fjä4der, r. l. m. (f. Lind (1749), Lundell (1893); m. Möller (1790), Zidbäck (1890)) ((†) n. Broocman Hush. 6: 39 (1736), Schultze Ordb. 1119 (c. 1755; jämte f.)); best. -n (Triewald Förel. 1: 72 (1728, 1735) osv.) ((†) -deren GR 27: 215 (1557); -dren HH 20: 156 (c. 1560), Tegnér (WB) 6: 301 (1830); -dran Rajalin Skiepzb. 2 (1730)); pl. fjädrar (OPetri MenSkap. 16 (c. 1540) osv.) ((†) -drer GR 23: 18 (1552), BtÅboH I. 4: 124 (1632); -dere AOxenstierna 2: 228 (1615: hanefiädere); -dror Salé 115 (1664); = (GR 10: 247 (1535: Fiäderne, best.), AB 1865, nr 31, s. 4 (: gåsfjäder)). best. pl. -dren Sigfridi A 7 b (1619), Tegnér (WB) 5: 211 (1826); -dran Sigfridi G 3 a (1619)).
Ordformer
(fjäder (fiä-) 1535 osv.; fje- (fie-) 15381897. fjär (fiär) Sigfridi A 8 a (1619: Tranufiär), Œdman Bahusl. 45 (1746: Fiärhanar), Högberg Fåg. 50 (1912: skatefjär; dial.). feder- MStenbock (1701) hos Loenbom Stenbock 1: 116 (: Feder-fäktare), Nordberg C12 2: 405 (1740: feder-fäckteri). fäder- Isogæus Segersk. 1370 (c. 1700: fäderfechterij))
Etymologi
[fsv. fiädher, motsv. d. fjeder, fjer, isl. fjǫðr, fsax. fethara, holl. veder, fht. fedara, t. feder, feng. feðer, eng. feather; av ett germ. feþ(a)rō, liksom sskr. pátra- o. grek. πτερόν, vinge, bildat med instrumental r-avledning till roten pet-, flyga, som äv. ingår i lat. penna, fjäder (se PÄNNA). Formen feder- (fäder-) är lånad från t. Med avs. på bet.-utvecklingen har ordet rönt starkt inflytande särsk. av t. feder]
I. i fråga om fågels kroppsbetäckning o. i anv. som närmast sammanhänga därmed.
1) om var o. en särskild av de från papiller i läderhuden utväxande bildningar av hornämne som utgöra fåglarnas kroppsbetäckning, bestående av en grövre o. fastare stam (vars nedre del, ”spolen”, är rund o. ihålig o. övre del, ”skaftet”, fyrkantig o. kompakt) samt därifrån åt två sidor utgående finare o. mjukare grenar (fanstrålarna); stundom bl. om de större fjädrarna (täckfjädrarna), motsatt: dun; jfr PÄNNA. Putsa sina fjädrar (l. fjädrarna). Burra upp fjädrarna. Ömsa fjädrar. Fjädrarna (hos fågelungen) börja skjuta ut, sticka fram. En fågelunge som ännu icke fått fjädrar. Rycka ut en fjäder ur vingen. Av en liten fjäder kan bli tio höns (ordstäv; efter en bekant saga av H. C. Andersen). VarR 54 (1538). (Gud) beclädde .. Foglanar mz fiädhrar och dwn. OPetri MenSkap. 16 (c. 1540). När Willgåsen feller sina Fiädrar om Sommaren då kan hon icke flyga. Rudbeck Atl. 3: 193 (1698). (Äggvitan) smörjes med ett fiäder på (de nygräddade) kakorne. Broocman Hush. 6: 39 (1736). Foglen var mörk .. med bleka spitzer på fiädrarna. Linné Gothl. 215 (1745). Såsom tecken, då .. (order o. ämbetsbrev) med mer än vanlig skyndsamhet böra .. fortgå, fästes en fjeder i lacket. TjReglArm. 1858, 3: 8. — jfr BRÖST-, DUN-, FLYG-, FÅGEL-, GÅS-, HALS-, HJÄSS-, HÖNS-, KONTUR-, KORP-, LÅR-, NACK-, ORR-, PÅFÅGELS-, PÄNN-, SKAT-, SKULDER-, STJÄRT-, STYR-, SVAN-, TUPP-, TÄCK-, VING-, ÖRN-FJÄDER m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man seer aff fiäderna wäl hwadh för en Fogel thet är. Linc. H 4 a (1640); jfr Grubb 212 (1665). Kårpen får flyga, men duvan måste släppa fiädrarna til. Schultze Ordb. 1120 (c. 1755). Stora ord och fjädrar, sa' räfven om rapphönan. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) koll. i sg.; vanl. ss. beteckning för material (till stoppning av sängkläder m. m.) l. handelsvara, mera sällan med tanke på fjädrarna ss. kroppsbetäckning. Bolster stoppad med fjäder. Rensa, sprita fjäder. Vädra, sortera fjäder. Ångrenad fjäder. GR 24: 3 (1553). Fjeder till bolstrer. RP 6: 716 (1636). Efter 4 Gäss skall blifva 1 Marck Fiäder. Salander Gårdsf. 67 (1727). Fjäder betäcker foglarna i stället för håret hos däggdjur. Berzelius Kemi 6: 365 (1830). Purpurreflexer falla öfver råkornas blåsvarta fjäder. Rosenius Naturst. 2 (1897). Knöppel SvRidd. 34 (1912). Anm. I ex. från ä. tid kan formen äv. fattas ss. (ändelselös) pl.; jfr c.
c) (†) i pl., motsv. nutida koll. sg. (se b). The fiädrer, som titt till slotthet kompne ähre. GR 23: 18 (1552). Iisland gifwer Fisk .. och kostelige Fiädrar. Brask Pufendorf Hist. 343 (1680). Nordenflycht QT 1746—47, s. 170.
d) om (större o. vackrare) fjäder använd ss. prydnad (å dräkt l. huvudbonad o. d.); plym. Bära en fjäder (l. fjädrar) i hatten. Hwijte fiedrer, 2 heele och 3 söndrige. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 29. Från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå. Tegnér (WB) 5: 127 (1820). Med guld på byxen och fjäder i hatt / på gatan vandra de store. Sturzen-Becker 5: 125 (1844, 1862). Waldenström Österl. 604 (1896). — jfr HATT-, HÄGER-, MARABU-, PRYDNADS-, RÅ-, STRUTS-FJÄDER m. fl.
e) om fjäder (l. knippa av fjädrar) på bakre ändan av en pil (avsedd att göra pilens lopp mera stadigt därigm att denna ända blir lättare o. gör större motstånd mot luften än den främre); stundom om i samma syfte anbragt bihang av annat material. Peringskiöld Vilk. 64 (1715). Pilen gick Pilten i lifvet ända in till fjädrarne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 39 (1863). Vi se på dessa pilar .. spiralformigt anbragt fjäder af tunna bokskifvor. UB 6: 78 (1874). — jfr PIL-FJÄDER.
f) (föga br.) med tanke väsentligen l. uteslutande på fanet. De 5 främre Flyg-pännorne hvite, med smalare fjäder midt på än åt ändarna. PhysSH 1: 154 (1781). Heidenstam Vallf. 75 (1888).
g) [jfr motsv. anv. av t. feder o. lat. penna] (†) närmande sig bet.: vinge; äv. bildl. Lijka som man församlar ägg som offuergiffuin äro, ther ingen ena fieder rörer. Jes. 10: 14 (Bib. 1541; öv. 1867: vingen). Han vill flyga .. innan fjädrarna bära honom. Nordforss (1805). Aftonen sin bruna fjäder / Breder i den fria vind. Ingelman 44 (1828, 1843).
h) i jämförelser o. bildl. uttr. o. talesätt. Lätt som (lättare än) en fjäder. Han skal beteckia tigh medh sina fiedhrar, och titt hopp skal wara vnder hans wingar. Psalt. 91: 4 (Bib. 1541); jfr g. Hafuet (blev) så stilla .., så att icke een fiäder röörde sigh. Dahlberg Dagb. 7 (c. 1660; uppl. 1912). Tystnaden i salen var sådan, att man kunde höra en fjäder falla. 3SAH 14: 122 (i handl. fr. 1853). — särsk.
α) i uttr. rycka l. plocka fjädrarna av ngn (l. ngt) o. d., gå illa åt ngn (l. ngt); kväsa (ngn för hans övermod o. d.); ”göra kål” på ngn (l. ngt). GR 10: 247 (1535). (Jag) skall .. hafva den glädjen at åtminstone plåcka en fjäder af min yfviga Bokhandlare. Leopold (SVS) II. 1: 118 (1781). Att Ryssen och Polacken sitta stilla, medan vi plocka fjedrarna af Dansken. Fryxell Ber. 7: 244 (1838). Särskildt ordet ’den förförda' skulle jag vilja plocka fjädrarna af. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 420.
β) [uttr. härleder sig från den bekanta fabeln av Phædrus om kajan som prydde sig med påfågelns fjädrar] i uttr. lysa l. prunka med andras l. med lånta fjädrar o. d., ståta med vad som ej är ens eget (särsk. andras idéer o. d.); ”plöja med andras kalvar”. Lånte fiädrar .. åt Swanar illa stå. Brenner Dikt. 1: 201 (1691, 1713). (Jag) har .. nu, som ofta tilförene, prunkat med andras fjädrar. Tessin Bref 2: 286 (1755). Att stå med ett par tre lånta små fjädrar midt bland så många ärliga förtjänster, därtill höll han sig .. för god. Heidenstam Skog. 120 (1904).
γ) i numera obr. uttr. Wiltu .., det iagh skall seija, huru fiedrerne dee stå opå tigh (dvs. vad du går för)? BtÅboH I. 4: 124 (1632). De voro ju Foglar af enahanda Fiäder (dvs. likadana). Lagerström Bunyan 3: 62 (1744). — särsk.
α') [jfr d] i uttr. sätta en fjäder (l. fjädrar) i sin l. ngns hatt, sätta en fläck på sin l. ngns heder, skämma ut sig l. ngn; särsk. [jfr motsv. anv. i ä. d.]: göra ngn till hanrej, ”giva ngn horn”. Byrger Jarl (satte), medh sådhana ords och eeds brott, een fieder i sin hatt. LPetri Kr. 73 (1559). H. Elisabet seger sigh weta oähra medh Nils Målare och kunna sättia fiär i hatten på honom. VRP 1657, s. 1086. At vtaf Kiärlek til sin Man skaffa honom fiädrar i hatten. Lagerström Westph. 4 (1737).
β') i uttr. fälla l. släppa sina fjädrar l. låta sina fjädrar falla o. d., fälla modet, få sitt övermod kväst, bliva stukad l. förödmjukad, falla till föga; låta fjädrarna hänga l. sloka fjädrarna o. d., visa sig ödmjuk l. ”spak”, skämmas, ”sloka med svansen”. Schroderus Os. 1: 653 (1635). Om han yfts till förende så låther han nu hängia fiedrana. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 85 (1705). Fast wi ha fått något hugg i bälte, låta wij inte straxt derföre fiädrarna falla. Runius Dud. 2: 77 (c. 1710). Nu voro de emellan 2 eldar, och begynte strax släppa fjädrarna. Kempe FabritiiL 16 (1762). Leopold 2: 403 (1815).
γ') ss. beteckning för ngt mycket obetydligt l. oviktigt: det allra minsta, ”ett intet”. Renner Vitt. (Hans.) 291 (c. 1690). Serenius Hh 2 a (1734). Han kan, för en Fjäders skull, fatta en blyvigt vrede. Weise 1: 230 (1769). Lysander Äfv. 18 (1872).
2) [jfr motsv. anv. i d. o. t., ävensom av fr. plume o. senlat. penna (se PÄNNA)] (numera, utom i fråga om äldre förh., bl. i vitter stil l. skämts.) till skrivpänna formerad o. ss. sådan avsedd l. använd fjäderpänna (i sht gåspänna); numera äv. om skrivpänna av annat material; ofta mer l. mindre bildl. l. symboliskt i fråga om författarskap l. skriftställarförmåga o. d., ”pänna”. Fatta fjädern. Ha l. föra en spetsig fjäder. (Saker som) vij .. icke kunne betro fiäderen. GR 27: 215 (1557). Then skickeligaste fiäder. Humbla Landcr. 238 (1740). Ämnet för min fjäder. Thunberg Resa 2: Föret. 9 (1789). Du skrifvare, hvässa din fjäder / och nedskrif vår klagan på läder. Karlfeldt FridLustg. 113 (1901). Fejder med ord och fjäder. NDA 1918, nr 100, s. 7. — jfr PÄNN-, SKRIV-FJÄDER.
3) i utvidgad anv., om föremål som till formen erinrar om en fågelfjäder. Fjädermolnen, dessa fina, hvita fjädrar eller strimmor, hvilka tyckas vara liksom penslade på den blå himmelen. HeimdFolkskr. 12: 17 (1894). På alla strån och utsprång satt rimfrosten i långa, hvita fjädrar. Hedin GmAs. 2: 356 (1898). — särsk. [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (i fackspr.) om (fjäderliknande) springa i ädelsten. (Turmalinstenen) visar några små fjädrar inuti. VetAH 1766, s. 59. Till felaktigheter hos ädelstenar räknas .. (bl. a.) Fjädrar. JournManuf. 4: 119 (1834). SD(L) 1896, nr 477, s. 5.
4) (numera knappast br.) elliptiskt för SOL- -FJÄDER. (När jag säger:) Gripen eder Solfiäder; Då måtte hvar och en skaka Fiädren åt mig. Kling Spect. Ee 1 b (1735). Den flägtande fjädern. Sturzen-Becker 2: 20 (1850, 1861).
II. i vissa mekaniska o. tekniska anv.
1) [liksom i d. efter motsv. anv. i t.] elastisk kropp (vanl. bestående av en l. flera tunna skivor l. band l. trådar o. d. av stål l. annan metall, trä, kautschuk l. dyl.) avsedd att gm sin spänstighet utöva en viss mekanisk värkan (ss. drivkraft l. underlag l. stöd l. för att fasthålla ngt i ett visst läge osv.). Grövre, finare fjädrar. En böjlig, mjuk, hård, styv fjäder. S-formade, spiralformade fjädrar. Spännkraften hos en fjäder. Fjädern i ett lås; jfr FJÄDER-LÅS 1. Fjädrar för lokomotiv med blad av prima fjäderstål. Fjädrar till snörliv. Madrasser med mjuka fjädrar; jfr RESÅR. Spänna en fjäder. Trycka ned en fjäder. Fjädern springer upp, springer tillbaka. En fjäder har sprungit (av). Gå l. drivas med fjäder (t. ex. om urvärk). Triewald Förel. 1: 72 (1728, 1735). (Aspen) gifver .. dugliga fjädrar til giller. Aspelin Fl. 61 (1749). Fjädrar för vagnar, bösselås, räfsaxar och dylika gröfre saker, göras bäst af jerntågigt garfstål. Linderholm (1803). Då man tryckte på en hemlig fjäder, sprang locket upp. Nicander Minn. 1: 254 (1831). De koniska fjädrarna (å haubitslavettagets fjäderbuffertar) .. tjäna att efter skottlossningen återföra haubitsen till eldställning. BeskrFästnPosArtMat. I. 9—10: 70 (1895). — jfr BLAD-, BÄR-, DRAG-, DRIV-, FORDONS-, KORSETT-, LIGG-, LIV-, LÅS-, MÄSSINGS-, PLATT-, SKRUV-, SLAG-, SLÄP-, SPIRAL-, SPÄNN-, SPÄRR-, STÅL-, TRYCK-, TRÄ-, UR-, VAGNS-FJÄDER m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Gå lätt och mjukt som på fjädrar. Porthan BrefSamt. 1: 25 (1779). Han liknade .. den länge böjda fjädern, som, befriad från tryck, plötsligt reser sig i all sin styrka och spänstighet. SvH 5: 493 (1906). Svedrup spratt till som en fjäder. Hedin Pol 2: 568 (1911).
b) (i vitter stil) i bild o. bildl., om den värkande kraften (hos ngn l. i ett företag l. skeende o. d.), drivfjäder, drivkraft, (andlig) spännkraft. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). (Mista vi hoppet) Så tynas snart vår hog, och sinnets fjädrar slakna. SvMag. 1766, s. 775. Upp eller fram, af inre fjeder drifvet, / Allt lif sig rör. Franzén Skald. 6: 276 (1843). Samhällsurets innersta fjäder blir den starkaste och klokaste individens beräkning. Söderhjelm ItRenäss. 17 (1907).
2) skeppsb. benämning på den del av ett fartygs köl o. stävar som är ovanom o. innanför spunningen (dvs. den ränna i vilken bordläggningen inpassas). Rajalin Skiepzb. 2 (1730). Fjäder kallas den tvärskeppsvägen bredare delen af kölen som kommer inombords på en båt. Smith (1899).
3) [liksom i d. efter motsv. anv. i t.] (i fackspr.) framspringande list i kanten av ett trästycke avsedd att vid sammanfogning med ett annat inpassas i en motsvarande ränna (nåten) i detta; spont; äv. om lös list (av trä l. plattjärn) varigm två trästycken, som då båda äro försedda med nåt, förenas. Stål Byggn. 1: 283 (1834). (Stavparkett består) af bredvid hvarandra lagda, vanligen med not och fjäder sammanfogade stafvar. TT 1877, s. 6. (Spontning av bräder göres stundom) så, att noter uttagas i båda planken och en lös fjäder insättes. 2NF 26: 779 (1917).
4) [efter motsv. anv. i t.] (förr) skena av järn varmed klingan på en lans fästes vid skaftet. Hazelius Förel. 119 (1839).
Sammansättningar (i allm. till I 1): A: FJÄDER-AKTIG. särsk. (†) till II 1: fjädrande, elastisk. König Mec. 176 (1752). SFS 1847, nr 32, s. 37.
-AKTIGHET. särsk. (†) till II 1: elasticitet. Tiselius Vätter 1: 93 (’63') (1723). Rinman 1: 415 (1788).
-AL. bot. en varietet av gråalen med flikiga blad, Alnus incana var. pennatifida Wg. Lyttkens Växtn. 1207 (1912).
-ALUN. [efter nylat. alumen plumosum; jfr t. federalaun, federweiss] miner. benämning på ett i strålig l. ulliknande form ur alunskiffer, stenkol m. m. utvittrande bituminöst mineral, svavelsyrad lerjord; jfr BITTER-SALT. Wallerius Min. 162 (1747). Odenius Celsus 267 (1906).
(II 1) -ANORDNING~020.
(II 1) -ART. (†) elasticitet. Duræus Naturk. 20 (1759). Almqvist GMim. 3: 108 (1842).
-ARTAD, p. adj. särsk. (†) till II 1: fjädrande, elastisk. Marklin Illiger 199 (1818). Almqvist Smar. 318 (1845).
-BEKLÄDD, p. adj. jfr -KLÄDD. Nilsson Fauna II. 2: 39 (1858).
-BEKLÄDNAD. jfr -KLÄDNAD. Nilsson Fauna II. 2. 1: 59 (1828).
-BETÄCKNING. jfr -BEKLÄDNAD. Nilsson Fauna II. 1: VIII (1835).
-BLAD. särsk.
1) till I 1: fjäderliknande blad å växt (t. ex. palm). Berg Handarb. 166 (1874).
2) tekn. till II 1: om varje enskild av de tunna skivorna i en av flera dylika sammansatt fjäder. JernkA 1869, s. 252.
-BOA. boa av fågelfjädrar. Petersson Tullbeh. 45 (1893).
-BOLL.
1) (i sht förr) benämning på ett slags lätt boll (vanl. av kork) vars ena sida är platt o. i kanten prydd med fjädrar; äv. om bollspel som spelas med dylika bollar; stundom om lätt (elastisk) boll i allm. Spela fjäderboll. Serenius C 3 b (1734). 2NF 3: 1028 (1905). bildl. Skämtets lätta fjäderbollar. Ljunggren i SAH 41: 43 (1866).
2) boll l. kula av hopfiltrade fjädrar. I födan (åt jaktfalkar) inviras minst två gånger i veckan fjäderbollar eller blånsuddar. Hahr HbJäg. 93 (1866).
-BOLSTER. (fiädre- Linc. Hhhh 4 b (1640)) bolster stoppad med fjäder. Hiärne 2Anl. 303 (1706).
-BORST. zool. fjäder vars skaft är mycket smalt o. böjligt o. vars fan saknas l. är inskränkt till några pänsellika hår vid spetsen. Thorell Zool. 2: 144 (1861).
-BORST-GRÄS—0~2. bot. = -GRÄS. Hartman ExcFl. 14 (1866). LfF 1909, s. 120.
-BOSKAP. (†) fjäderfä. Wettersten Forssa 4 (c. 1750). Alm(Ld) 1788, s. 43.
-BRÄM. i sht zool. kant på en fjäder; äv. koll. Nilsson Fauna II. 1: 108 (1835). Ericson Fågelkås. 2: 54 (1907).
-BUSKE.
1) (numera föga br.) fjädertofs (hos vissa fåglar). Schroderus Comenius 159 (1639). Nilsson Fauna II. 2: 122 (1858).
2) till I 1 d: busklik knippa av fjädrar som är anbragt ss. prydnad l. utmärkelsetecken å hatt, hjälm, uniformsmössa o. d. l. ss. prydnad på seltyget på en häst m. m.; plym; plymage; hjälmbuske; panasch. GR 11: 211 (1536). Ett Harnisk medh Fiederbuska. RelVictorLund 1676, s. B 1 b. En Span skiöna stora swarta hästar med höga fiäderbuskar på hufvuden. HC12H 4: 324 (1699). Såsom särskilda utmärkelsetecken för officerarne vid tiden för 30-åriga kriget begagnades guldkedjor, fjäderbuskar på hattarne (m. m.). Spak Unif. 6 (1890).
-BÄDD. Alle dö intet på then blöta fiäder-bädden. Scherping Cober 1: 364 (1734). LbFolksk. 75 (1890).
-BÄLG. (mindre br.) fågelskinn med kvarsittande fjädrar. Ekenberg (o. Landin) (1889).
-BÄRANDE, p. adj.
(II 1) -CIRKEL. ett slags passare på vilken benen hållas i läge gm en fjäder (o. avståndet mellan spetsarna regleras medelst en skruv). Nordforss (1805).
-DJUR. (†) fågel; fjäderfä. Holmström Vitt. 197 (c. 1700). Om boskaps-skötsel och fjäderdjur. GbgMag. 1762, s. 83. Möller (1807). jfr: Skelettet af ett fjäderdjur med fogelfötter och ödlesvans. Samtiden 1871, s. 362.
(II 1) -DOSA. i sht tekn. (vanl. cylinderformigt) omhölje till spiraldrivfjäder o. d. TT 1885, s. 43.
-DRÄKT. Fjäderdräkten hos hannar och honor är ofta mycket olika. Atterbom i PoetK 1814, 2: 117 (bildl.). 2NF 22: 718 (1915).
-DYNA. med fjäder stoppad dyna. BoupptVäxiö 1785.
-FAN, n.
(II 1) -FIL. tekn. tunn, böjlig (trekantig, halvrund l. knivliknande) fil som användes till bearbetning av ytan i fördjupningar. Almroth Karmarsch 314 (1839).
-FLOCK, r. l. m. (numera bl. ngn gg i poesi) fjädrad skara, fågelskara; fågelvärld; jfr -SKARA. SvMerc. 11: 771 (1763). Man är ej nog skonsam emot fjäderflocken under dess lektid. Stiernstolpe Arndt 2: 104 (1807). Oscar II 2: 95 (1861, 1887).
-FOLK. (†, poet.) jfr -FLOCK. (Aurora): Upp upp mitt fiäder-folk .. / upp, lät hwar lummig qwist sitt wackra qwitter ha. LejonkDr. 4 (1689).
-FORMIG. särsk. till I 1. Fjäderformiga bladnerver. Fjäderformigt flikade blad. Kam-, tofs- eller fjäderformiga gälar. Thorell Zool. 2: 301 (1865).
(jfr I 1 g) -FOT. (†, poet.) bevingad fot. (Mercurius) föllier .. (Febus) näär med sine Fiäder-Fötter. Spegel GV 169 (1685).
-FÅGEL. [jfr mnt. veddervogel] (†) fågel, fjäderfä (till skillnad från andra flygande djur som i ä. tid också räknades som ”fåglar”). (Gud) lät regna köött offuer them såsom stöfft, och fiedherfogla såsom sanden j haffuet. Psalt. 78: 27. (öv. 1536). Broocman Hush. 1: 80 (1736).
-FÄ, se d. o. —
-FÄKTARE. [efter t. federfechter; detta ord synes urspr. ha betecknat medlem av en viss fäktarförening på 1500-t., som (av icke fullt utredd anledning) kallade sig ”freifechter von der feder”; senare kom det att betyda dels: fäktare i allm., dels särsk.: person som kämpar utan vapen, knytnävskämpe o., gm anslutning till bet. ”skrivpänna” hos feder (se FJÄDER. I 2), slutligen: pännfäktare] (†)
1) knytnävskämpe. Tre obeväpnade Federfäktare. MStenbock (1701) hos Loenbom Stenbock 1: 116. De låto skilja bägge dessa Fjäderfäktarena (dvs. man o. hustru som slogos). Weise 1: 10 (1769).
2) pännfäktare. Nu heta .. (skollärarna) Schole-Fuchsar, Pedanter, Fiäderfächtare, Grillenfångare. Scherping Cober 2: 367 (1737).
-FÄKTERI. (†) pännfäkteri; spegelfäkteri. Thet wore .. intet annat än ett fåfengt ting, fäderfechterij och ijdelt bedrägerij, (att) sluta (dvs. avtala) thet man intet täncker hålla. Isogæus Segersk. 1370 a (c. 1700). Nordberg C12 2: 405 (1740).
-FÄLLNING. ruggning; jfr -OMBYTE, -ÖMSNING. Weste (1807). Thorell Zool. 2: 145 (1861).
-FÄNAD. (numera föga br.) fjäderfä; koll. HushBibl. 1755, s. 22. Tavaststjerna HårdaT 16 (1891).
-GRÄS. gräset Stipa pennata Lin., vars blomfjäll äro försedda med mycket långa, fjäderliknande borst. Liljeblad Fl. 48 (1792). Torpson Eur. 2: 157 (1896).
(II 1) -HAKE. tekn.
1) i gevärslås o. i liknande konstruktion å kulspruta o. d.: hake som fasthåller slagfjädern (o. vid vars avlägsnande gm avtryckaren denna sättes i funktion). Möller (1790). De Ron o. Virgin I. 8: 12 (1887).
2) fjädrande hake, hakformig fjäder (använd för att fast- l. sammanhålla ngt o. d.). ReglRustmästare 1774, s. 3. TT 1897, B. s. 80.
(II 1) -HAMMARE. tekn. hammare så inrättad att den upp- o. nedgående rörelsen hos en vevstake överföres till hammarhuvudet gm en (rak l. bågformig) fjäder; i senare tid äv. om pneumatisk hammare, vid vilken luft användes ss. fjädrande medium. TLandtm. 1885, Annonsbl. nr 12, s. 1. 2NF 10: 1242 (1909).
-HAMN. [fsv. fiädherhampn; jfr isl. fjaðrhamr] (i sht i högre stil) fjäderdräkt, fjäderskrud; särsk. i myt o. saga om fågelhamn som ngn kunde påtaga sig o. därigenom förvandla sig i en fågels skepnad. WijsaFoglArt 58 (1623). (Loke:) Din fjäder-hamn Freya! / må du mig låna. Afzelius SæmE 67 (1818). Håret på hennes hufvud var hvitt som en dufvas fjäderham. Lundegård Stormf. 26 (1893).
-HANDEL. särsk. (jfr FJÄDER I 1 d) om handel med plymer. Nordforss (1805).
-HANDLARE. jfr -HANDEL. Risingh Kiöph. 94 (1669). FoFl. 1910, s. 246.
-HANE. [y. fsv. fiädherhane; jfr sv. dial. fjäderhane, fjärhane, nor. dial. fjørhane, ävensom ä. d. fyædherhøne, tjäderhöna; första leden utgör en ombildning av TJÄDER (urnord. *þiðura-), möjl. beroende på en gammal växling i detta ord mellan þ o. f av samma slag som i isl. þél: sv. FIL(MJÖLK), got. þliuhan: sv. FLY o. d.] (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) tjäder; tjädertupp. Sigfridi A 3 a (1619). Swederus Jagt 328 (1832).
(II 1) -HARTS. (†) kautschuk, gummi elasticum. Möller (1790). Dalin (1851; med hänv. t. kautschuk).
(II 1) -HARV. harv med böjda, flata pinnar av fjädrande stål. LAHT 1893, s. 222.
(I 1 d) -HATT. (numera bl. i vitter stil) hatt prydd med en fjäder l. fjäderbuske. GT 1788, nr 146, s. 1. Med värja i handen och fjäderhatt på nacken / han hälsade på alla. Jensen Mickiewicz 215 (1898).
(I 1 d) -HJÄLM. (i vitter stil) fjäderprydd hjälm. Almqvist Törnr. 1: 154 (1839).
-HOLME. [urspr. väl skämtsam anspelning på ortnamnet ”Fjäderholmarna”; jfr d. gaa til Fjederholm] (vard., skämts., numera mindre br.) dyna, bädd; nästan bl. i pl. best., i sht i uttr. l. fara till fjäderholmarna o. d., gå till sängs, vara på fjäderholmarna o. d., ligga o. sova. (Barnen ha) gått till hvila på mjuka fjäderholmarne. Bremer Hem. 1: 14 (1839). Dens. Dal. 166 (1845). Östergren (1920).
(II 1) -HUS. [jfr t. federhaus] (i sht i fackspr.) jfr -DOSA; särsk. i fråga om urvärk. VetAH 1762, s. 232 (i fråga om ur). 2NF 30: 1293 (1920).
Ssgr (i sht urmak.): fjäderhus-brygga,
-hjul,
-hål,
-lock,
-svarv,
-tand,
-tapp,
-vägg m. fl. —
-HÅLL, n. (†) bolstervar. HSH 37: 31, 53 (1548). jfr Fatab. 1907, s. 86, 98, 103.
-HÅR. i sht bot. o. zool. fjäderlikt delat hår. Marklin Illiger 71 (1818).
-HÅRIG. i sht bot. o. zool. beklädd med l. bestående av fjäderlikt delade hår. Marklin Illiger 71 (1818). Thomson Insect. 317 (1862).
(II 1) -HÄRDA, -ning. tekn. låta (ett föremål av stål) undergå en härdningsprocedur som avser att göra (det) hårdt o. fjädrande. JernkA 1820, s. 111. Därs. 1905, s. 466.
-HÖNA. [jfr -HANE] (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) tjäderhöna. Œdman Bahusl. 45 (1746).
-HÖNS. [jfr -HANE] (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) koll.: tjädrar. BOlavi 104 b (1578). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 12 (1863; anfört ss. folkligt i Smål.).
-KAM. upprättstående, från sidorna hoptryckt fjädertofs som bäres på huvudet av vissa fåglar; äv. om kamliknande huvud- l. hjälmprydnad o. d. av fjädrar. (Härfågelns) upstående fjäderkam återkallar begreppet om en liten tupp. Ödmann StrSaml. 5: 56 (1792). (Indianer med) långa fjäderkammar nedåt ryggarna. Zilliacus Indiankr. 22 (1898).
-KLÄDD, p. adj. jfr -BEKLÄDD. Kellgren 2: 226 (c. 1790).
-KLÄDER, pl. [fsv. fiädhraklädhe] (numera bl. bygdemålsfärgat) med fjäder stoppade sängkläder. IErici Colerus 1: 255 (c. 1645). BoupptVäxiö 1913.
-KLÄDNAD. jfr -BEKLÄDNAD. Ödmann StrSaml. 1: 61 (1785).
(II 1) -KRAFT. (i sht i fackspr.)
1) spänstighet, spännkraft, elasticitet. Printz Uhr 34 (1769). TT 1899, M. s. 98. bildl. Väl den fjäderkraft du saknar, / Hvilken förr i nord var röjd. CVAStrandberg 1: 19 (1845).
2) drivkraft (t. ex. i ett ur) som erhålles av en sammantryckt fjäder. Ett ur med fjederkraft. Ericsson Ur. 79 (1897).
-KRAGE.
1) ring av utstående fjädrar kring halsen på vissa fåglar. Nilsson Fauna II. 2. 2: 102 (1834).
2) (mindre br.) fruntimmerskrage av fågelfjädrar; jfr -BOA. BoupptVäxiö 1859. Lagerlöf Drottn. 302 (1899).
-KREATUR. (numera knappast br.) fjäderfä. SvSaml. 3: 27 (1764). NF 6: 1353 (1883).
-KUDDE. med fjäder (l. dun) stoppad kudde. Lind (1749; under feder-küssen).
-KVAST. (numera föga br.) fjäderbuske; fjädervippa. (Man) tagher .. en Fiäderquast .. eller och een Pensel, doppar then vthi bemelte Eggewatn, och smörier ther medh Pasteyen. Salé 115 (1664). Klint (1906).
-KÅL. bot. o. trädg. benämning på kålsorter med brokiga, krusiga l. fjäderliknande blad; särsk. om en art blåkål, Brassica oleracea var. selenisia Lin.; jfr PLYMAGE-KÅL. Dalin (1851). Fjäderkålens blad användas i buketter, för garneringar och dylikt. LAT 1866, s. 207. Lyttkens Växtn. 891 (1911).
(II 1) -KÄRRA. jfr -VAGN. Cederborgh OT 2: 10 (1814). Lagerlöf Kejs. 256 (1914).
-LAPPAR, pl. jäg. av ett omkring 100 m. långt snöre med påfästa (vita) gåsfjädrar l. andra större fjädrar bestående jakttyg som användes till att inringa en jaktplats där skall å räv l. hare skall anställas, varvid de vajande fjädrarna äro avsedda att skrämma tillbaka djuren, om de försöka bryta sig ut; jfr -SPEL. 2RARP 5: 461 (1727). Hahr HbJäg. 218 (1866).
-LIK, adj.
1) till I 1: som liknar en fågelfjäder; särsk. om blad: fint parbladigt delad l. flikad; om hår o. d.: fjäderlikt delad. Fjäderlika antenner, gälar. Fjäderlikt nerviga blad. Bladen (på Artemisia) voro korta, Fiäder-lika. Linné Gothl. 285 (1745).
2) (numera föga br.) till II 1: som liknar l. påminner om en spännfjäder; fjädrande, elastisk; jfr -AKTIG o. -ARTAD. Nordforss (1805). (Han) spratt .. till med en fjäderlik rörelse i min famn. Almqvist DrJ 292 (1834).
-LIKNANDE, p. adj. Fjäderliknande moln.
(II 1) -LÅS.
1) lås (på dörr o. d.) med fjäderanordning. BoupptVäxiö 1793. PoetK 1817, 2: 21.
2) ett slags enklare gevärslås i vilket slagfjädern är förenad i ett stycke med hanen. Källström Jagt 106 (1850). WoJ (1891).
3) artill. i en kanons bakladdningsmekanism befintlig fjäderanordning som fasthåller stötbottnen i dess läge. LbArtill. 40 (1883).
-LÄTT. lätt som en fjäder; äv. bildl. En fjäderlätt börda. Hon vilade fjäderlätt i hans armar. Emot detta väger det fjäderlätt, att (osv.). Hågen .. är fiäder-lätt. Rydelius Vitt. 83 (1705). Med fjäderlätta, elastiska steg. Hedenstierna FruW 19 (1890).
-LÖS. särsk. till I 1: utan fjädrar; som berövats sina fjädrar; i sht förr äv. (om fågelunge): som ännu icke fått fjädrar, ofjädrad. Blifwer .. (paradisfågeln) naken och fiäderlös, / Så är han liten som en Mus. Sigfridi B 4 a (1619). Vi stackars fjäderlösa / Ur boet än ej flugit. Hagberg Shaksp. 6: 67 (1849).
(I 1 d) -MAKARE. (förr) handtvärkare som förfärdigade plymer, fjäderbuskar o. d. GR 29: 608 (1559). VittAH 3: 377 (1788, 1793).
-MAL. zool. den bland fjäder o. i pälsvärk levande malfjärilen Tinea crinella Lin. Thomson Insect. 204 (1862). NF 10: 706 (1886).
(II 1) -MEKANISM.
-MOLN. fjäderliknande moln; särsk. meteorol. cirrusmoln. Ehrenheim Phys. 2: 130 (1822). Morgonrodnaden grydde med sköna guld och rosenfärgade fjädermoln. Bremér NVerld. 3: 84 (1854). (Det) bådas oväder, då ”fjädermoln synas på klar himmel, spridda och vågiga.” HeimdFolkskr. 12: 10 (1894).
-MOTT. zool. individ l. art l. släkte av en familj av små nattfjärilar (Pterophoridæ) vilkas vingar vanl. äro fjäderlikt kluvna. Thorell Zool. 2: 376 (1865). Stuxberg (o. Floderus) 1: 455 (1900).
-MYGGA. zool. individ l. art l. släkte av myggfamiljen Chironomidæ som bl. a. utmärkes därav att hannarna ha fjäderhåriga antenner; särsk. om arten Chironomus plumosus (Lin.). Thomson Insect. 316 (1862). 2NF (1907).
-NEJLIKA. i sht bot. o. trädg. en art nejlika med finkrusiga blomblad, Dianthus plumarius Lin. Nordforss (1805). Holmsten Trädg. 307 (1893).
-NERVIG. bot. om blad: som har fjäderlikt grenade nerver. Dalin (1851) Forssell InlBot. 63 (1888).
-OMBYTE~020. jfr -FÄLLNING, -ÖMSNING. Sundevall Zool. 63 (1858).
-PALM. palm med fjäderlikt delade blad (motsatt: solfjäderpalm). Elfving Kulturv. 96 (1895).
(I 1 d) -PRYDD, p. adj. Brenner Dikt. 2: 111 (1716). En fjäderprydd hatt. Rydberg Frib. 12 (1877).
(I 1 d) -PRYDNAD. Dalin (1851). Tyskland exporterar hvarje år 20 millioner fjäderprydnader. FoFl. 1906, s. 191.
-PÄLSVÄRK~20, äv. ~02. (i sht i fackspr.) Den befjädrade huden af många foglar begagnas till fjäderpelsverk. Nisbeth Handelslex. 501 (1868).
-PÄNNA. större fjäder; särsk. med tanke på spolen (o. skaftet). Utterman Ertmann C 3 b (1672). (Mandolinens strängar) knäppas .. med en fjäderpenna. Wegelius Musikl. 2: 172 (1889). särsk. (förr) om dylik pänna avsedd till l. använd ss. skrivpänna; jfr FJÄDER I 2. Synnerberg 2: 92 (1815). Heidenstam Karol. 2: 85 (1898).
-PÄNSEL. särsk. bot. samling av fjäderlikt grenade hår i spetsen av frukten hos korgblomstriga växter; jfr HÅR-PÄNSEL. Skårman Forssell 7 (1898).
-RENSERI. inrättning för rensning av fjäder. —
-RENSNING.
-RENSNINGS-MASKIN.
(II 1) -RYGG. bokb. fjädrande bokrygg som gör att boken ligger väl uppslagen. —
(II 1) -SAX. sax med fjäderanordning mellan skänklarna. Rålamb 14: 148 (”146”) (1690).
(II 1) -SIKTE. (förr) på gevär: sikte bestående av en stålfjäder vars ena ända var fäst vid gevärspipan o. vars andra ända, på vilken siktskåran befann sig, kunde höjas o. sänkas medelst en kil som insköts under fjädern. Källström Jagt 103 (1850). WoJ (1891).
-SKAFT. Sundevall Zool. 63 (1858).
-SKARA. (numera bl. möjligen ngn gg i poesi) jfr -FLOCK. Luftens Fiäder-Skara. Spegel GV 29 (1685). Sehlstedt 3: 141 (1867).
(II 1) -SKRIDSKO. skridsko som fastsättes o. fasthålles på foten medelst en fjäderanordning. Lundvall KonstSkridsko 13 (1858).
-SKRUD. (i sht i högre stil) fjäderbeklädnad, fjäderdräkt. Isfågeln spelar i de röda strålar / Med gullgul fjäderskrud. Atterbom 1: 7 (1824). Lagerlöf Holg. 2: 216 (1907).
(II 1) -SMIDE.
-SPEL. jäg. jakttyg som består av en på en käpp medelst ett snöre upphängd träkula med påfästa fjädrar o. som användes vid inringning av varg l. räv; jfr -LAPPAR. BiblJäg. 4: 287 (1897).
-SPJUT. [jfr isl. fjaðr(a)spjót] (förr) spjut med bredt (eg. fjäderliknande) blad? BtFinlH 4: 197 (1563). VittAH 3: 230 (1788, 1793).
-SPOLE. Nilsson Fauna II. 1: 17 (1824).
-SPRITARE, m. Lind (1749; under feder-schleisser).
-SPRITERSKA. Möller (1790).
-SPRITNING. Lind (1749; under feder-schleisse).
(II 1) -SPÄNNING. spännkraft hos en fjäder o. d.; äv. allmännare: spänstighet, elasticitet; äv. bildl. Tiselius Vätter 2: 45 (1730). Ridderstad Samv. 3: 185 (1851; bildl.).
(II 1) -SPÄNSTIG. (mindre br.) spänstig (som en fjäder); elastisk; äv. bildl. Weste (1807). (Han) tar ett språng / fjäderspänstigt, rovjursvigt. Forsslund TillFjälls 39 (1911).
(II 1) -SPÄNSTIGHET~200 l. ~102. (mindre br.) elasticitet, spänstighet, spännkraft; äv. bildl. Weste (1807). Den spanska lifligheten och liksom medfödda fjäderspänstigheten. Andersson Verldsoms. 3: 90 (1854). Schröder Skid. 93 (1900).
-STJÄLK. (†) fjäderspole; fjäderskaft. Små Röör af Fiederstiälkar. RelCur. 30 (1682). Heinrich (1814).
(II 1) -STOL.
1) vagnsstol som vilar på fjädrar. Blanche Tafl. 3: 5 (1857).
2) tekn. vävstol vid vilken skytteln drives med fjäderkraft. GHT 1905, nr 140 A, s. 4.
-STOPPNING. stoppning (i bolster o. d.) av fjäder. —
-STRYKA. [jfr mnt. plumenstriken] (†) smeka; smickra. Then ther smickra och Fiederstryka kan, / .. Warder i Hofwet ährat och achtat. Fosz 213 (1621).
-STRYKARE. [jfr ä. t. federstreicher] (†) smickrare. Fosz 213 (1621).
-STRÅLE. om var särskild av de skivor (”strålar”) som bilda fanet på en fjäder; fanstråle. VetAH 1786, s. 278.
(II 1) -STÅL. (i sht i fackspr.) för tillvärkning av fjädrar avsett l. lämpligt stål. FörordnWågzedlar 1717, s. 4. Fjäderharfvar .. med böjda flata pinnar af fjäderstål. 2NF 10: 1465 (1909).
-SÄCK. zool. insänkning i läderhuden vari en fjäder bildas från en papill. 2NF 8: 483 (1907).
-SÄNGKLÄDER~020. sängkläder stoppade med fjäder (l. dun). NDA 1863, nr 65, s. 4.
(II 1) -SÄTE. vagnssäte som vilar på fjädrar. BoupptVäxiö 1804.
(II 1) -TILLHÅLLNING~020. (i fackspr.) fjäderanordning varigm kolven i ett lås hålles utskjuten. 2NF 17: 161 (1912).
-TOFS. tofs av utstående l. upprättstående fjädrar hos vissa fåglar; äv.: tofs av fjädrar till prydnad å huvudbonad o. d. Lind (1749; under feder-busch). Många fåglar (hava) fjädertofsar vid öronöppningarna. Rebau NatH 1: 346 (1879).
(II 1) -TÅNG. liten tång med fjädrande skänklar; pincett. Berzelius Blåsr. 16 (1820).
(II 1) -UPPHÄNGNING~020. tekn. system för utjämnande av rörelse gm (ngts) upphängning på fjädrar som fjädra i lodrätt riktning. Ericsson Ur. 94 (1897; i fråga om urpändel).
(II 1) -UR. ur som drives med fjäder. Nordforss (1805). Pendeluret inrättas antingen som lod- eller fjäderur. UB 6: 220 (1874).
(II 1) -VAGN. vagn vars överrede vilar på fjädrar. NerAlleh. 1871, nr 53, s. 1.
-VIFTA, r. l. f. jfr -VIPPA, -VISKA. Wikforss 1: 526 (1804). Påven (utbars) i pelarhallen utanför kyrkan, omgiven av högskaftade fjäderviftor. Heidenstam Svensk. 1: 234 (1908).
-VIKT. [efter eng. featherweight] idrott. om en viss viktklass (den tredje från den lättaste räknat) av boxare o. brottare; jfr BANTAM-, FLUG-, LÄTT-, MELLAN-, TUNG-VIKT. 2NF 3: 1387 (1905).
(II 1) -VINDARE, r. l. m. urmak. värktyg för lindning av spiralfjäder för ur o. för insättande (o. uttagande) av densamma i uret. —
-VIPPA, r. l. f. vippa av fjädrar (till prydnad l. för damning av ömtåliga föremål o. d.). CVAStrandberg 3: 472 (1856). Essén KessSthm 145 (1916).
-VISKA, r. l. f. jfr -VIPPA. Wikforss 1: 527 (1804). Gipser, taflor och andra finare saker afdammas med fjäderviska. Langlet Husm. 816 (1884).
(II 1) -VÅG. våg så inrättad att det vägda föremålets tyngd motvärkas av en spiralfjäder (som vid vägningen antingen hoptryckes eller utdrages), varvid den använda kraften (dvs. föremålets vikt) angives på en skala. Nordforss (1805). 2NF 32: 1260 (1921).
(II 1) -ÄSS. tekn. s-formigt instrument som (vid söndertagning l. hopsättning av gevärslås o. d.) användes för att hindra en fjäder att springa ut. Leijonflycht (1827).
-ÄTANDE, n. en oart hos höns. Möller Fjäderf. 92 (1885).
-ÄTARE, r. zool. individ l. art l. släkte av insektgruppen Mallophaga, särsk. om släktet Philopterus Nitzsch.; fågellus. Rebau NatH 1: 666 (1879). FoFl. 1916, s. 95.
-ÄTNING. = -ÄTANDE. VerdS 117: 4 (1903).
B (†): FJÄDRE-BOLSTER, se A.
Spoiler title
Spoiler content