FJÄLSTER fjäl4ster, n.; best. -tret; pl. (i bet. II) =; pl. best. -tren l. -terna.
Ordformer
(fjäl- (fläl-) Spegel 106 (1712) osv. fjel- (fiel-) 1623—1914. — fjäster (i bet. II) Rothof Hush. 64 (1762; anfört fr. Västergötl.), LoW (1889; jämte fjälster))
I. [fsv. fiälster, motsv. ä. d. fjælster, nor. dial. fjelster; avledn. av stammen i fsv. fiäla, sv. dial. fjäla, fjela, ä. d. fjæle, isl. fela, got. filhan, dölja, gömma; jfr BEFALLA o. FAL, sbst.] (†) i uttr. bära l. lägga i fjälster, bära till ett gömställe, undangömma, lägga å lönn. Barnedt (har blivit) i löhn och fielster lagdt. BtÅboH I. 3: 19 (1623). (Med mord) räknas lika, om någor dräpes i vilda skogen, fast han ey bäres i fiälster eller öfverhöljes. Arnell Stadsl. 733 (1730).
II. [sv. dial. (Götal.) fjälster, fjäster, till sv. dial. fjäla, fjela, d. dial. (Bornh.) fjäla, stoppa (korv), en bet. som utvecklats ur ”gömma”; se för övr. under I] (vard., i sht i södra o. västra Sv.) rengjord tarm som användes vid korvstoppning, korvskinn; vanl. i pl. Schenberg (1739). När tarmarne (som också kallas skinn, fjelster) blifvit vända. Langlet Husm. 580 (1884). Fjälstren till den rara fläskkorfven. Humble Hemm. 137 (1903). — jfr KROK-, RAK-, SVIN-FJÄLSTER.
Avledn.: FJÄLSTRA, v. (†) uttaga inälvorna ur (ett slaktat djur). Serenius (1741). Dähnert (1784).
