(förr ofta skrivet fier (fjer). fieer 1702. fiere 1711. fjär (fiär c. 1700) osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. t. fier, av fr. fier, stolt, övermodig m. m., av lat. ferus, vild, grym m. m.]
stolt, högmodig, högdragen; avvisande, otillgänglig, kall; övermodig; kort, tvär, snäsig; om person (numera i sht om kvinna) l. om uppträdande, min l. hållning o. d. Bevars, vad hon är fjär! Göra sig fjär. Fjär mot sina beundrare. Trumpen och fjär. Var icke för trägen / Att hålla den kiär, / Som ställer sig fiär. GCederhielm Vitt. 73(c. 1700). Castelan af Nougrodeck .. wiste sig (i början) något fieer men (gav) sedermera .. goda ord. KKD 8: 8(1702). (Eva) fortfar at vara kall och fjer. Elof Tegnér(1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 200. ”Dåligt väder”, sade Candeloro på sitt fjära, nästan buttra sätt. Retzius Sicil. 29(1892).
Avledn.: FJÄRHET, r. l. f. Min återhållsamhet som han väl tog för fjärhet. Lidforss DQ 1: 348(1890).
