publicerad: 1924
FJÄT fjä4t, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(fjät (fiät(h)) 1541 osv.; fiäät 1593—1689 (: Hanefiäät). fiet(h) 1536—1626. fjätt (fiätt) Bureus Suml. 44 (c. 1600), BtFinlH 2: 257 (1666))
1) (numera i sht dels i fackspr. i fråga om djur, dels i högre stil) fotspår; äv.: följd av fotspår, spår; ofta mer l. mindre bildl. Följa ngn i fjäten, följa (tätt) i ngns fjät, följa (nära) efter ngn; jfr c. Iagh setter min foot vppå hans fiät och håller hans wägh. Job 23: 11 (Bib. 1541; i bild; jfr c). Iagh seer .. fiät effter män, quinnor och barn. Bel 19 (Därs.). En Konung kysser fiäten efter dina fötter. Mörk Ad. 2: 412 (1744). Något qvinfolk (får aldrig) gå .. öfver hans (dvs. lappens) fjät, då han går at offra eller fiska. Högström Lapm. 194 (1747). Straffet går i brottets fjät. Ps. 1819, 142: 12. Prokonsuln ilade med .. de begge rökelsebrännarne i fjäten, att möta prelaten. Rydberg Ath. 17 (1859). Knappt något annat antydde en väg, än fjätet af en förvillad ko. Topelius Fält. 4: 174 (1864). En van spårare kan af fjäten .. sluta sig till älgens kön. Högdahl Jaktb. 192 (1913). — jfr HANE-, HÄST-, MÄNNISKO-, ÄLG-FJÄT m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om spår efter annat än människa l. djur. Fjäten .. efter en vagn. Nordforss (1805). Vågens lekande, / Nyckfullt smekande / Fjät i sanden. Topelius Ljung 164 (1875, 1889).
b) (†) i överförd anv.: märke l. spår (av l. efter ngns värksamhet o. d.); prägel (av ngt). At skaparn genom verken skåda / Uti dess minsta spår och fjät. Nordenflycht QT 1744, s. 56. Uselhetens fiät syntes i alting, lyckans fan jag ingenstädes. Wallenberg Gal. 150 (1771; uppl. 1921). Ps. 1819, 11: 5.
c) bildl., i uttr. gå l. träda l. följa i ngns fjät o. d., träda i ngns fotspår, följa ngns föredöme, efterfölja ngn. Stålarm .. trädde i Clas Flemmings fiät. Dalin Hist. III. 2: 387 (1762). O Yngling! Om du hjerta har, / Att trampa fäders fjät. Lidner 1: 152 (1784). Hjelp, att jag .. / .. trofast går i Jesu fjät. Ps. 1819, 202: 3. Paulson Minnestal 79 (1899). jfr (†): (Jag) önskar at hvar Magistrat .. ville .. efterföllia så berömmeliga fiät. Dalin Arg. 1: nr 24, s. 6 (1733).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) ss. måttsbeteckning: fot. En wägh sextijo fiet bredh. Schroderus Liv. 565 (1626). Broocman Hush. 2: 21 (1736).
3) (i sht i skriftspr., företrädesvis i högre stil) steg, fotsteg; i pl. stundom närmande sig bet.: gång, färd o. d.; ofta i bild o. bildl. Gå med långsamma, lätta, snabba, dansande, trötta fjät. Trampa tunga fjät (bildl.). Gå (l. skrida) framåt fjät för fjät (äv. bildl.). Icke komma ett fjät närmare sitt mål (vanl. bildl.). Han (dvs. den som går i mörkret) trädher hen mong owiss fiet. Ps. 1536, s. 75 (i bild). Bondens fiääth giör åkeren feet. Grubb 53 (1665). Där sågs på en gång Vårtidens välluchtande Blomster, lika som under deras fiät upväxa. Ehrenadler Tel. 765 (1723). Sedan irra jemnt hans (dvs. Axels) fjät / kring grafven. Tegnér (WB) 4: 32 (1822). En andes tysta fjät. Böttiger 1: 104 (1852, 1856). Med vördnad träder hofvet / Tillbaka några fjät. Snoilsky 2: 63 (1881). Han är trött, han har gått sina modiga fjät. Fröding Stänk 78 (1896). — jfr HANE-, TUPP-FJÄT. — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. (jfr b). Att I gode Herrar gå lijka fiätt (dvs. uppträda gemensamt) medh oss uthi thet, som wij till .. Kongl. M:tz nådigste proposition ärne swara. RARP 6: 177 (1657). I sakta fiät (dvs. i sakta mak). Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754). Smygen kring hans lockar kransen, / Kasten blommor för hans fjät. Wallin Vitt. 1: 27 (1808).
b) (†) bildl., närmande sig l. övergående i bet.: mått o. steg, förehavande. Hermelin BrefBarck 56 (1703). Han fruktar ej at bekänna sina fiät. Dalin Arg. 2: 170 (1734, 1754). (”De Andelige”) tålte icke minsta fiät emot deras myndighet. Dens. Hist. 2: 352 (1750). En vän belurar ej den andras alla fjät. Remmer Theat. 1: 145 (1808, 1814).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content