FLAGRANT flagran4t l. -aŋ4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. flagrant, av lat. flagrans (gen. -antis), p. pr. till flagrare, låga, brinna; jfr BLACK, adj., FLAMMA, sbst.]
1) (†) om känsla l. dyl.: glödande, brinnande. H:r Pastorens till trätor flagrante cupiditet (dvs. begär). Cavallin Herdam. 5: 41 (cit. fr. 1728).
2) [anv. återgår ytterst på det lat. uttr. crimen adhuc flagrans, ”ännu brinnande brott”, dvs. brott som upptäckes, medan det ännu pågår] tydlig, påtaglig, ögonskenlig. En flagrant orättvisa. En flagrant överträdelse av gällande bestämmelser. Ett flagrant fall. Dalin (1871). En flagrant motsägelse. Schéele Själsl. 54 (1894).
