SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLAMMA flam3a2, i bet. 1 o. 2 r. l. f., i bet. 3 f.||(ig.); best. -an; pl. -or ((†) -er L. Paulinus Gothus Com. 20 (1613), PlacatBöned. 1682, s. A 3 b); förr äv. (i bet. 1) FLAM flam4, sbst.2, r. l. m. l. f. (m. l. f. Lind (1749)); best. -men.
Ordformer
(flamma 1642 osv. flama 1667. flamm 16421797. flam 16311814. Se äv. under FLAMMIG)
Etymologi
[av mnt. flamme; jfr d. flamme, mnl. vlam(me), holl. vlam, t. flamme; av lat. flamma, av ett äldre flagma, avledn. av stammen i flagrare (se FLAGRANT). — Jfr BLACK, adj.]
1) eldslåga, särsk. om låga som brinner starkt o. häftigt o. med klart lysande sken; i sht i högre stil ofta liktydigt med: eld. Flamman (måste) vthslåckna .., när Olian fehlar. Palmcron SundhSp. D 1 b (1642). Skenet af flammorna, som sprakade, gnistrade och glödde i ruinerna öfver hela det ödelagda fältet. SDS 1900, nr 406, s. 3. — jfr ELD-, OFFER-, SPISEL-, SVAVEL-FLAMMA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. (brinna l. stå) i full flamma l. i fulla flammor, i full låga. Hafwet (syntes) helt och hållit .. brenna i fulla flammor. Hiärne 2Anl. 231 (1706). Bliberg Acerra 123 (1737).
b) om ljussken som erinrar om en flamma l. om flammor. När solen går fram, / Med prydande strålar och lysande flam. Visa (1690) enl. Dahlgren Gl. Norrskenet sände sina flammor ända upp mot zenit. Östergren (1920). — särsk. (†) konkretare, om komet o. d. Cometer och andre sådana Flammer. L. Paulinus Gothus Com. 20 (1613). — jfr IRR-, NORRSKENS-FLAMMA.
c) mer l. mindre bildl. Then naturlighe Wärmans flamma .. (måste) vthi osz vthslockna, ther icke på wissa tijdher någhot blefwe tilspädt. Palmcron SundhSp. D 1 b (1642). Modets gudomliga flamma. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). På rosens kinder glädjens flamma rår. Därs. 2: 309 (1821). Hans öga flammor kring salen kastar. Sturzen-Becker 5: 101 (1846, 1862). Äfven vid vårt århundrades granskande flamma visar sig den första morgonsynen af Asiens jord icke utan all grund. Bremer GVerld. 4: 3 (1861). Den förbittring mot förtryckarne, som nu slog ut i en enda våldsam flamma. IllSvH 4: 217 (1881). Med vredens flammor på kinderna. Östergren (1920). Den själens flamma och ledstjärna, som heter barmhärtighet. Lagerlöf Troll 2: 113 (1921). — jfr BLYGSEL-, VREDES-FLAMMA. — särsk.
α) i uttr. fyr och flamma, förr äv. flammor och fyr, se FYR.
β) om kärlekseld: ”låga”. Palmcron SundhSp. 214 (1642). Förtviflad kände jag flamman / Härja mitt väsendes rot. BEMalmström 6: 11 (1845). Catullus, som under namnet Lesbia .. besjunger ett och samma föremål för sin flamma. PedT 1897, s. 90. jfr KÄRLEKS-FLAMMA. — särsk.
α') (†) i pl. (De älskande) dämpade väl sine Flammor för någon tid, .. men (osv.). Kling Spect. Z z 4 a (1735).
β') närmande sig l. övergående i bet. 3. Har fröken ock en flamma haft, och törs jag fråga hvem? Topelius Ljungbl. 159 (1850, 1860).
γ) (numera föga br.) i fråga om förhärjande krig l. uppror. Sättia Tysklandh åter igen uthi een ny flam och krigzfara. RARP 6: 324 (1658). HSH 31: 256 (1667). jfr: Landet var i fullt uppror; och för att sysselsätta England inom eget hus underblåste Sverge flamman och retade de förut uppbragta Skottarna än mera. Fryxell Ber. 7: 245 (1838). — jfr KRIGS-, UPPRORS-FLAMMA.
2) om sådant som liknar en flamma (i bet. 1). — särsk.
a) byggn. i den gotiska byggnadsstilen förekommande flamliknande ornament. Wrangel ByggnH 22 (1904).
b) om fläck av mot underlaget starkt framträdande färg l. glans; särsk. om avlång, spetsigt utlöpande fläck l. strimma. Kalk med röda flammor. Thunberg Resa 1: 35 (1788). Fläckar eller flammor (i smöret) af gråaktig färg. LAHT 1884, s. 127. — jfr FÄRG-, GULD-, KARMIN-FLAMMA. — särsk.
α) om viss masurering i trä. Inlänskt Valnötteträ, som i alla delar hade så vackra flammor, som någonsin af det utländska. Linné Sk. 193 (1751). AHB 123: 100 (1885).
β) om flamliknande fasonering i tyg o. d. Nordforss (1805). Tyget var enfärgat, ehuru med flammor av ljusare skiftning. Östergren (1920). särsk. om fläck på tyg som uppkommit gm felaktig färgning. Nordforss (1805). Dalin (1851).
3) [anv. är utvecklad ur 1 c β; jfr motsv. anv. i d.; jfr äv. fr. inclination, lat. ignis, ävensom AMUR, sbst.1 3] (i sht vard. o. skämts.) person, i sht kvinna, som är (l. varit) föremål för ngns kärlek, käresta; i sht i fråga om ungdomligt svärmeri. Arkitekten bjöd sin förskjutna flamma armen. Topelius Vint. I. 1: 260 (1859, 1880). I juni se vi Shelley skrifva ett kärlekskväde till sin nya flamma. (Cavallin o.) Lysander 415 (1878). Wulff Leopardi 195 (1913). — eufemistiskt för: älskarinna. Han hade .. lefvat friskt .. och bland annat äfven försett sig med en ”flamma”, som han ordentligt underhöll. Ridderstad Samv. 3: 472 (1851). — jfr BAL-, BARNDOMS-, GYMNASIST-, KADETT-, SKOLPOJKS-, STUDENT-FLAMMA.
Ssgr (i allm. till 1; jfr ssgrna under FLAMMA, v.): A: FLAM-AKTIG. särsk. till 2 b β: strimmig. Sidentyger .., som hafva ett flammaktigt mönster. Synnerberg 1: 119 (1815).
(2 b) -BLOMMA. växten Phlox Drummondii Hooker; allmännare, om art av växtsläktet Phlox Lin.; jfr -BLOMSTER, -ÖRT. Lilja FlOdlVext. 20 (1839).
(2 b) -BLOMSTER. = -BLOMMA. HbTrädg. 6: 187 (1876).
-ELD. (mindre br.) eld som brinner med låga; särsk. om elden i en flamugn. Rudenschöld PVetA 1748, s. 20. Uppl. 2: 194 (1906).
(2 b β) -GALON. (†) galon med flammigt mönster. VgFmT I. 6—7: 62 (i handl. fr. 1755).
(2) -GARN. (mindre br.) garn med flammigt utseende. Tholander Ordl. (c. 1860). Fatab. 1908, s. 8.
-GUL. brandgul. Flamgula byxor. Karlfeldt FridLustg. 97 (1901).
-HÅL. tekn. i flamugn: hål gm vilket lågan från fyren sveper in över härden. JernkA 1887, s. 3.
-HÄRD. (flamme-) (tillf.) eldhärd. FTHedberg i Vinterg. 1894, s. 5.
-PELARE. [översättning av gr. πυραμίς, pyramid, enl. en redan forngrekisk tolkning fattat ss. avledn. av πῦρ, eld] (†) pyramid. RelCur. 381 (1682).
-RÖD. (föga br.) eldröd. Thorild 1: 112 (c. 1780). Hans flamröda ansikte. Didring Malm 1: 47 (1914).
-RÖR. tekn. = ELD-RÖR 1 slutet. Zidbäck (1890).
-RÖR- l. -RÖRS-PANNA. tekn. ångpanna försedd med flamrör. TT 1891, s. 111.
-UGN. tekn. ugn i vilken uppvärmningen sker gm en låga l. gm förbränningsgaser som stryker (stryka) fram gm ugnsrummet. Tilas Ordalag 4 (1767). De så kallade reverberugnar eller flammugnar. Åkerman KemTechn. 1: 40 (1832). NF (1881).
(2 b) -ÖRT. = -BLOMMA. Lilja SkFl. 127 (1870).
B (numera knappast br.): (2 b β) FLAMME-DRÄLL. (†) dräll med flammigt mönster? En duk af flammedräl. ÅgerupArk. Bouppt. 1749.
-HÄRD, se A.
(2 b β) -MÖNSTER. i fråga om tyg: flammigt mönster. ÅgerupArk. Bouppt. 1750.
Avledn.: FLAMMERA, v. -ing. [jfr t. flammieren] (numera knappast br.) till 2 b: giva ett flammigt utseende åt (ngt), göra (ngt) flammigt l. strimmigt. WoJ (1891). särsk.
a) till 2 b β; med avs. på tyg: gm vävning l. färgning förläna ett flammigt utseende. Nordforss (1805). Den så kallade flammeringen, hvilken först i sednare tider börjades af fabriksidkaren Häggman. EconA 1807, s. 16. Dalin (1851).
b) i p. pf. med bet. av ett adj.: flammig. BoupptRArk. 1671. Vallmog .. hafver många Arter af sköna färgor flammerade och oflammerade som Tulipaner. Ahlich 57 (1722). Alroten är gerna flammerad och ådrig såsom alm och valnötträ. GbgMag. 1760, s. 711.
Spoiler title
Spoiler content