publicerad: 1924
FLAMMA flam3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, FLAMNING (särsk., i bet. 1 b, konkretare. UpsLäkF 1870—71, s. 298 (i fråga om norrsken). NF 2: 685 (1877; i fråga om blixt)); FLAM, sbst.3 (se avledn.), FLAMMERI, sbst.1 (se avledn.).
Etymologi
1) brinna med hög, stark o. lysande, ofta våldsam o. ostadig låga, blossa, låga; om låga: brinna starkt o. våldsamt. Lind (1738). Elden begynner at flamma. Widegren (1788). Den stad I försvaren / Flammar i rök. Adlerbeth Æn. 39 (1804). En stor brasa flammade på spiselhällen. Rydberg Vap. 347 (1891). Fröding NDikt. 97 (1894). — särsk.
a) i överförd l. oeg. anv., om eldstad o. d. vari elden befinner sig. Vestas altar flammar icke mer. Tegnér (WB) 2: 101 (1812). Flammande härd. Snoilsky 2: 3 (1881).
b) med särskild tanke på det av lågan alstrade ostadiga ljusskenet, om ljus o. d.; äv., i oeg. anv., om morgonrodnad l. dager l. dyl. Sol och måne, som på himlen flamma. Tegnér (WB) 3: 15 (1817). Morgonrodnaden .. flammade i all sin prakt. Bremer Grann. 2: 116 (1837). Flammande blixtrar. Svedelius Norge 57 (1866). Det .. flammar för hans ögon. Ottelin BSorl. 62 (1904). (†) med innehållsobj. Evigt, gyllne Sol, densamma, / Låter du, omätligt spridd, / Dina röda strålar flamma / Deras guld kring fältens vidd. Leopold 2: 196 (1801, 1815).
c) i sht tekn.: brinna med hög o. klar låga. VetAH 1773, s. 241. Flammande gaskol. 2NF 26: 1248 (1917).
d) tekn. om brännbar olja: gm avdunstning avgiva antändbara gaser. Kerosen flammar vid 30°. TT 1886, s. 22.
2) bildl., i fråga om yttre företeelse l. kroppsligt tillstånd som på ngt sätt erinrar om en låga. Ropet och striden / flamma kring Ilios' borg. Johansson HomIl. 6: 329 (1846). Inbördeskriget flammade våldsamt. Grimberg SvH 111 (1906). — särsk.
a) med tanke på lågans skimmer: skimra; stundom: lysa, glänsa, glöda, blixtra. Flammande svärd. Tessin Bref 2: 90 (1754). Då flammade hvar blick. Tegnér (WB) 5: 124 (1820). Det flammande guld .. föraktar min själ. Därs. 115 (1825). Stenarne flammade mot ljuset. Almqvist DrJ 130 (1834). Flammande ögon. Karlfeldt FridLustg. 88 (1901). Den mäktiga vrede, som flammade ur hans ögon. Bååth Saxo 30 (1902); jfr 3.
b) med tanke på eldslågans färg. De flammande berg. Tegnér (WB) 2: 134 (1813). Ett blodrödt hår flammade kring detta ansigte. Blanche Våln. 706 (1847). Kring pannan flamma rispor efter sår. Hallström Legenddr. 91 (1908).
c) (i fackspr.) med tanke på lågans form: vara buktig l. vågformig; i sht i p. pr. Lindfors (1815). Klingan (å slagsvärden) gjordes (på 1400-talet) stundom i vågform och kallades svärdet då ”flammande”. Spak BlVap. 16 (1890). Den .. yppigt urartade (sengotiska) stilen, då hela byggnaden tyckes upplösa sig i flammande rosverk. Hahr ArkitH 258 (1902).
3) i bildl. l. överförd anv., i fråga om sinnestillstånd l. sinnesrörelser o. d. — särsk.
a) om känsla l. lidelse l. iver o. d.: glöda; äv. om levande varelse l. sinne l. dyl.: vara uppfylld av stark känsla l. lidelse, glöda, ofta i förb. med prep. av för att beteckna ifrågavarande känsla. Bruti mod som altför våldsamt flammar. Remmer Ces. 7 (1829). Hjertan .., / som .. flamma / af hopp och hämnd. Arnell Moore 2: 5 (1830). Den flammande nationella hänförelsen. Hahr ArkitH 66 (1902). Flammande av hat. Heidenstam Svensk. 1: 263 (1908). särsk. (numera i sht skämts. o. vard.) i uttr. flamma för ngn, vara uppfylld av kärlek till ngn. CFDahlgren 4: 222 (1831). (Prinsens) lätt antändliga hjerta flammade nu för en af hofvets skönheter. Odhner G3 1: 58 (1885). Wulff Leopardi 83 (1913).
b) i överförd l. oeg. anv., om ord o. d. som giva uttryck åt ngn stark känsla o. d.; i sht i p. pr.: eldig, lågande. Crusenstolpe Mor. 6: 179 (1844). Botpredikanternas flammande vältalighet. Levertin Gest. 291 (1903).
4) tr.
a) (†) bildl., i p. pf.: försedd med lysande strimmor. Se, himlen flammad är af eld från spridda ställen. Ling Eylif 36 (1814).
b) (i fackspr.) låta en låga beröra (ngt). Vanligen torkas (gjut-)formarne i ytan genom flamning med rykande låga. JernkA 1882, s. 392.
FLAMMA TILL10 4. flamma plötsligt o. hastigt övergående; äv. opers. Vid åsynen af de brinnande sedlarna, flamma Ros' ögon till. Blanche Våln. 522 (1847); jfr FLAMMA, v. 2 a. Som om der flammat / en ljungeld flygtigt till. Sturzen-Becker 6: 26 (1868); jfr FLAMMA, v. 1 b. Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning. PHallström i Vinterg. 1894, s. 46; jfr FLAMMA, v. 3. Det flammade till i Quirogas ögon. Janson CostaN 2: 139 (1910); jfr FLAMMA, v. 2 a. —
FLAMMA UPP10 4 l. OPP4. hastigt o. plötsligt blossa upp l. antändas; äv. bildl. Nordforss (1805). Blänkfyren på Christiansö, som några sekunder flammar upp, sedan sjunker till en .. matt stjärna vid horisonten. Wallin Bref 40 (1843); jfr FLAMMA, v. 1 b. Han flammade upp af en ädel vrede. Meurman (1846); jfr FLAMMA, v. 3. Plötsligt bispens öga flammar / upp som förr i kraftens dar. Jensen FjStig 76 (1893); jfr FLAMMA, v. 2 a. Den revolutionära rörelsen .. som .. ännu glöder inom vissa klasser af befolkningen och en vacker dag kan flamma upp. GHT 1895, nr 253 A, s. 2; jfr FLAMMA, v. 2. Stämningsidealister och frasmakare, som flamma upp för en mängd uppgifter. Larsson Bildn. 38 (1908); jfr FLAMMA, v. 3 a. jfr UPPFLAMMA. —
2) till 3: ”slockna”. Det .. kunde (ej) bli tal om kärlek å någondera sidan. .. Grefve Kagg hade för länge sedan flammat ut. Edgren Lifv. 1: 21 (1883).
Ssgr (jfr ssgrna under FLAMMA, sbst.): A: (1 c) FLAM-KOL. tekn. stenkol som brinner med stark o. klar låga. SFS 1847, nr 32, s. 21. —
(1 d) -TEMPERATUR. tekn. i fråga om brännbar olja: lägsta temperatur vid vilken antändbara gaser avdunsta. SFS 1885, Bih. nr 53, s. 2.
Avledn.: FLAM, sbst.3, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 n. (flamm 1890) (föga br.)
FLAMBAR, adj. (mindre br.) tekn. till 1 c: som kan brinna med låga. De flammbara brännmaterialen. JernkA 1862, 2: 110. —
FLAMMERI, sbst.1, n. (tillf.) till 3: idelig l. upprepad förälskelse (utan allvarligare karaktär). Strömborg Runebg 2: 121 (1881).
Spoiler title
Spoiler content