SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLANKA flaŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; FLANK, sbst.2 (se d. o.).
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) flanka; sannol. besläktat med FLÄNGA; jfr FLÄNKA]
(utom i ssgn AVFLANKA samt i särsk. förb. FLANKA AV numera bl. i Finl., i fackspr.)
1) skära l. hugga skivor l. spånor av (ngt); särsk. med avs. på rund timmersida: kanthugga, skräda; jfr FLÄNKA. Juslenius 234 (1745). Ett litet förrum med golf af grofva flankade stockar. Ahrenberg Stockj. 159 (1892). FoU 15: 44 (1902).
2) hugga sönder. Sedan flanckades .. (den slaktade hästen) med hud och ben i stycken. ELennqvist (1764) hos Leinberg VLand 5: 140.
Särsk. förb.: FLANKA AV10 4. till 1. Flanka af stora stycken. Serenius (1741). jfr AVFLANKA.
Spoiler title