SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLANK flaŋ4k, sbst.1, r. (m. Schultze Ordb. 1175 (c. 1755), Lundell; f. Lind (1749)); best. -en; pl. -er32, äv. 40, (GR 6: 192 (1529) osv.) ((†) -ar Rålamb 8: 108 (1691), Sahlstedt (1773); -or (i bet. 4) GR 4: 342 (1527), FörtHertJohLösegend. 1563, s. 30); förr äv. (i bet. 2) FLANKA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(i ä. tid ofta stavat på mer l. mindre fr. sätt: flanc, flang, flanque (-qve). flanch GR 4: 342 (1527), AHülphers (1760) hos Leinberg VLand 2: 42 (: flancher, pl.). flånck GR 24: 34 (1553). flanka (i bet. 2) Alm(Sthm) 1829, s. 39 (: flankorne, pl.), Sjöstedt Husdj. 1: 195 (1860: Flankorna, pl.), Tholander Ordl. (c. 1860))
Etymologi
[jfr dan. o. t. flanke av fr. flanc; jfr mlat. flanc(h)us; trol. av fht. hlanca, länd, höft (se LÄNK). — Jfr FLANKERT, FLÄNS]
1) mil.
a) sida av truppstyrka l. ställning; motsatt: front l. rygg; äv. om den terräng som ligger därutanför; äv. sjömil. om yttre delen av en sjöstyrka. Söderman ExBook 4 (1679). Rytteri stod på flanken. Schultze Ordb. 1175 (c. 1755). I förhållande till fronten, kallas en afdelnings sidor dess högra och venstra flank. ExInf. 1871, s. 4. Bæckström Sjökr. 1: 86 (1887). — särsk.
α) i uttr. taga l. angripa l. hugga l. falla l. dyl. en fiende l. dyl. i flanken, ngn gg i flankerna, rikta ett angrepp mot endera flanken, resp. flankerna av en truppstyrka, äv. vinna flanken av en fiende l. dyl., komma utanför l. omfatta en fiendes osv. flank. Gallererne och skiärbåtarne sökia at vinna flanquen af fienden. Carl XII Bref 406 (1715). Lagerström Westph. 69 (1737; i bild). VetAH 1743, s. 237. Gå löst på fiendan i flanken. Lind (1749). Hugga fienden i Flanken. Widegren (1788). De angrepo honom i flanken. Möller (1790). Fienden (begynte) .. taga svenskarne i flanken. Topelius Vint. I. 1: 126 (1863, 1880).
β) (†) flygel. Öfwerste Carl Horn .. blef, sedan en flanque, som af Giördzens bestod, bortgick och sig gaf, af fienden attaquerad och kullkastat. KKD 8: 117 (1706).
b) bef. sida av befästningsanläggning; särsk. om en tillbakaböjd befästningslinje som har till uppgift att skydda en ställnings sidor för fiendens kringgående rörelser; i sht förr äv. om befästningslinje (sida av bastion l. dyl.) som har till uppgift att från sidan bestryka den framför en annan befästningslinje l. mellan flera fristående värk liggande terrängen. The gamle Bastionerne (i Pleskov voro) intet .. så bygde, at the behörigt kunde beskiuta hwars andras flanquer. Widekindi KrigsH 378 (1671). Om flyglarna på ett bröstvärn äro tillbakadragna, vare sig för eldgifning åt sidorna, eller för att skydda mot sidoeld, benämnas de flanker. Zethelius Fältarb. 23 (1892). 2NF (1907).
2) i sht veter. å (hus)djur, särsk. häst: kroppsparti som ligger under länden mellan revbenen o. höften; jfr HUNGERGROP. Bure Häst. 20 (1802). Bohm Husdj. 37 (1902). Knöppel SvRidd. 86 (1912).
3) (numera bl. vard. o. skämts.) i fråga om person: sida. Om fienden .. ligger efter honom i högra Flanquen. Löwenhjelm ExamCavT 1: 181 (1810, 1812); jfr 1 a α. Jag kände kraftyttringen af en gevärskolf i min flank. CFDahlgren 5: 71 (1833). Kindblad (1871).
4) (förr) om varje särskilt av de båda till en rustning hörande stycken som skyddade höftpartiet; anträffat bl. i pl.; jfr FLANKERT. GR 4: 342 (1527). Fyra drabtyg medt sijn tilhöre vtann flancker och skörter. Därs. 6: 192 (1529). FörtHertJohLösegend. 1563, s. 30. Hildebrand Medelt. 2: 657 (1897).
5) (nästan bl. i fackspr.) i allmännare anv.: (yttersta) kant(en) l. sida(n) av ngt; stundom liktydigt med: flygel. Areschoug Blad. 46 (1878). Vid bordets högra flank sutto på yttersidan arfstorhertigen af Luxemburg (m. fl.). SD(L) 1897, nr 435, s. 2. Stora trampdynans (hos järven) största bredd öfver flankerna. EHemberg i BihVetAH XXIII. 4, nr 4: 10 (1897).
Ssgr (i allm. till 1 a): FLANK-ANFALL~02, äv. ~20. mil. anfall i endera flanken. Hazelius Förel. 281 (1839).
-BATTERI. särsk. bef. till 1 b: flankeringsbatteri. SvTyHlex. (1851).
-BETÄCKNING. mil. bevakningstrupp som betäcker sidan (sidorna) av huvudstyrkan. InstrBevaknTj. 1881, s. 60.
-DETACHEMENT. (numera icke i officiellt spr.) mil. sidodetachement; jfr -GARDE. InstrBevaknTj. 1881, s. 63. IllMilRevy 1904, s. 406.
-ELD. mil. eldgivning mot en trupp(avdelning)s sida, flankerande eld. SvTyHlex. (1851).
-FORMERING. sjömil. sådan formering i vilken fartygen inom en division l. annat förband följa på en rad snedt bakom det främsta fartyget med samma kurs som detta. 2NF (1907).
-GARDE. (numera icke i officiellt spr.) mil. = -DETACHEMENT. NF (1881). KrigsVAT 1921, s. 230.
-MARSCH. mil. mindre truppavdelnings förflyttning utanför egna truppers flank; äv. = -RÖRELSE. Ändamålet med flanque-marche är at intaga en upställnings-linia som ligger sidvärts om .. den gamla. ReglCav. 1795, I. 3: 81. IllMilRevy 1899, s. 359. FälttjRegl. 1900, s. 6.
-ORDNING. sjömil. = -FORMERING. Bæckström Sjökr. 1: 92 (1887). Wrangel SvFlBok 463 (1898).
-RÖRELSE. mil. förflyttning av trupp åt sidan. Oscar Fredrik i VittAH 25: 37 (1863, 1867).
-SKYDD. mil. skydd för flanken av en trupp. Nordensvan Mainfältt. 15 (1894). Elfven (bildar) ett naturligt flankskydd. IllMilRevy 1902, s. 284.
(2) -SLAG. veter. flankernas rörelse under andningen. Djuret (som har leverinflammation) andas besvärligt (hästen med dubbla flankslag). Tidén Bosk. 69 (1841). Juhlin-Dannfelt 81 (1886).
-STÄLLNING. mil.
1) (mindre br.) ställning som en trupp har, då den gjort vändning åt endera flanken. VittAH 17: 329 (1839, 1846). ExFältartill. 1893, 1: 2.
2) konkret: ställning varifrån fiendens flank hotas. IllSvH 4: 42 (1878). Nordensvan Takt. 24 (1884).
-STÖD. mil. terrängföremål l. trupper som tjäna(r) till stöd för endera av en truppstyrkas o. d. flanker. Hazelius Förel. 312 (1839).
(1 b) -VINKEL. bef. vinkel meltan en bastions ena flank o. angränsande kurtin. Rålamb 8: 8 (1691). 2NF 2: 1054 (1904).
Avledn. (till 1 o. 5): FLANKA, v.3 (tillf.) befinna sig på sidan l. sidorna om (ngt), flankera (se d. o. 2). Den stora salen flankas i öster och vester af tvänne lägre flyglar. SD 1900, nr 211, s. 5.
Spoiler title