FLEXION fläkʃω4n, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. flexion; av lat. flexio (-ōnis), till flectere (se FLEKTERA)]
böjning.
1) språkv. LLaurel (1751) hos Hernlund Laurel 28. Inom språkvetenskapen menas med böjning, eller flexion, det slags förändring, som ett ord till sin form undergår för uttryckande af olika grammatiska förhållanden, såsom numerus, genus, kasus, modus o. s. v. NF 2: 1467 (1878). Noreen VS 7: 85 (1906).
2) anat. (o. gymn.) Lovén Huxley 139 (1871). Rörelserna omkring en tvärställd, vanligen frontal axel benämnas flexion (böjning) och extension (sträckning). Müller LbAnat. 18 (1905).
Ssgr (till 1, språkv.): FLEXIONS-FORM, pl. -er. böjningsform. Lyceum 2: 17 (1811). —
-ÄNDELSE. böjningsändelse. SKN 1843, s. 38. —
