FLIMRA flim3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr FLIMMER.
Etymologi
[liksom d. flimre av t. flimmern, utvidgning av flimmen, växelform med sekundärt avljud till flammen (se FLAMMA, v.)]
1) lysa l. synas på ett ostadigt, dallrande sätt, glindra, skimra; ofta opers.; stundom: skymla. Det flimrar för ögonen. Lovén ÅrsbVetA 1845—1849, s. 486, 538. Hon halfblundade, så att solskenet flimrade genom ögonfransarna. Hallström NNov. 150(1912). I öster steg en spiraldansande rökpelare upp från Granhyttans masugn och försvann i en flimrande förtunning. Blomberg Överg. 6(1915).
2) (tillf.) giva (en färgyta) den beskaffenhet att man vid dess åskådande har ett intryck av flimrande (i bet. 1). (Bottengrunden) Flimrad g(e)-n(om) små snedstreck. Kjellin Troili 2: 233(1917). — särsk. ss. vbalsbst. flimring, i konkretare anv. Nu använder .. (Troili) gärna en rödaktig flimring över en kallt gråblå fond. Kjellin Troili 2: 155(1917).
3) (i sht i fackspr.) röra sig hastigt o. ostadigt fram o. tillbaka; vibrera, skälva; vanl. i p. pr. Sjönålar gå fram öfver sjögräsets ängar med blixtsnabbt flimrande fena. Rosenius Himmelstr. 211(1903). Rörelsenervernas ändar i musklerna retas (av nikotin), så att flimrande ryckningar uppstå. 2NF 19: 1012(1913).
Avledn.: FLIMRIG, adj. (tillf.) som gör ett flimrande intryck; jfr FLIMRA 1o. 2. Fonden (på porträttet är) .. starkt flimrig med röda streckinslag på kall, blågrå grund. Kjellin Troili 2: 145(1917).
