FLINT flin4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. flint, ansikte, panna, hjässa; möjl. till samma stam som FLINA; i så fall eg.: bar (hårlös) del av huvudet; jfr FLINT, sbst.3, o. FLINT-]
(vard.; jfr dock slutet) panna; ansikte; skalle; stundom med tanke bl. på pannans övre del; förr äv.: hjässa; i sht i best. form. Röd i flinten. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Hyacint fick trillan (dvs. diskusen) i sin flint. Columbus Ordesk. 15 (1678). Flint kallas thet öfwerste i hufwudet, och omkring hieszan. Spegel (1712). Hon mig slog ett trästop uti flinten. Bellman SkrNS 1: 110 (c. 1770). Han var röd ända upp i flinten. Benedictsson Ber. 59 (1886). Sjödin StHjärt. 274 (1911). — särsk. (numera föga br.) anat. o. zool. om den del av ett ryggradsdjurs (särsk. en människas) ansikte som befinner sig vid näsroten mellan ögonbrynsknölarna, glabella. Marklin Illiger 138 (1818). Florman Anat. 1: 61 (1823). Ögonbrynsknölarna äro medelmåttiga, flinten tvärt hvälfd, något framstående öfver näsroten. Retzius EtnolSkr. 86 (1847). 2NF 11: 1224 (1909).
