FLINK, r., anträffat bl. i sg. best. -en.
Etymologi
[jfr nor. dial. flinka, fäkta i luften med händerna; jfr äv. sv. dial. fling, flänga (se FLINGA, v.), ävensom sv. dial. flinka på, springa fort, det senare dock möjl. till FLINK, adj. För det nedan anförda uttr. torde uttr. i blinken (se BLINK, sbst.1 5 a) hava utgjort mönster]
(†) i uttr. i flinken, i blinken, i rappet, ögonblickligen. Jag gjorde i flinken ett springande opp till kärngen, som för en tid lång se'n brutit af sig benet i en knapp vändning. Carlén Köpm. 1: 124 (1860).
