SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLINA fli3na2, v. -ade, i bygdemålsfärgat spr. äv. ipf. flen (Fröding Guit. 38 (1891), TurÅ 1910, s. 243). vbalsbst. -ANDE; -ARE; jfr FLIN, FLINER.
Etymologi
[sv. dial. flina, motsv. d. fline, nor. dial. flina; eg.: vara öppen, gapa; rotbesläktat med FLIMMA, FLINT, sbst.2, FLINT-, FLISSA, ävensom FLIK, sbst.1]
1) (†) draga upp mungiporna mot öronen, så att tänderna blottas; visa tänderna; göra fula miner med munnen; förvrida munnen liksom till skratt; ofta om hund l. häst. Spegel GV Eee 1 b (1685). (Sv.) Hästen flinar, (lat.) Eqvus ad mordendum os retorquet. Sahlstedt (1773). Dalin (1851).
2) (vard.) skratta l. le med starkt uppdragna mungipor, så att tänderna synas; skratta bredt l. respektlöst l. hånfullt l. rått l. dumt; förr äv.: småle. Granatenflycht Ord. 23 (1710). (Sv.) flina, (fr.) .. sourire, rire doucement. Möller (1745). Hon flinar folk midt i synen. Riccoboni Catesby 6 (1761). Hvad fan flinar du åt, Petter? Crusenstolpe Tess. 5: 267 (1849). ”Ha, ha, ha!” — flinade kamraten. Lysander Äfv. 28 (1872). Nordström Amer. 176 (1923). — jfr GAP-, GRIN-, HÅN-, ILL-, SMYG-, SMÅ-, STOR-FLINA.
Särsk. förb.: FLINA TILL 10 4. (vard.) till 2: giva till ett flin. Lagerlöf Drottn. 278 (1899). Koch Arb. 73 (1912).
Spoiler title
Spoiler content