FLORENTINARE flωr1enti3nare2 l. flω1- l. flor1- l. flå1-, m.; best. -en, äv. -n; pl. =; äv. (utom i pl. numera sällan i bet. 1, alltid i bet. 2) FLORENTIN, -ti4n, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. l. n.; best. -en (ss. n. -et); pl. (i bet. 1) -er; förr äv. (i bet. 1) FLORENTINER, m.;pl. =; förr äv. (i bet. 1) FLORENTIER, uppvisat bl. i pl.
Ordformer
(florentinare 1768 osv. -tin 1807—1900; -tine (i bet. 2) 1815. -tiner, sg. 1635—1702. -tier, pl. 1691)
Etymologi
[ytterst av lat. florentinus, avledn. till Florentia, staden Florens; jfr FLORANGS. Formen florentiner närmast från t. florentiner, sbst. o. adj.]
1) (i sht manlig) individ från staden Florens i Italien. De tre största florentinarna Dante, Michelangelo och Galilei. Schroderus Sleid. 191 (1610). Dalin Arg. 1: 275 (1733, 1754). Florentinaren väljer snabbt det mest lämpliga uttrycket för det som han vill säga; det finnes i hans tal en oefterhärmlig lätthet, trygghet och precision. PT 1905, nr 76 A s. 3.
2) [jfr t., fr. florentine] (förr) florentineratlas; äv. ett slags fin, randig yllevävnad. Synnerberg (1815).
