publicerad: 1925
FLUORESCENS flɯ1oreʃän4s (äv. flu1-) l. -år-, l. flɯor1- (äv. flu-) l. -å1r-, l. -äʃ-, stundom -es- l. -äs-, r.; best. -en; pl. (föga br.) -er (WoJ (1891)).
Etymologi
[jfr t. fluorescenz, eng. fluorescence; bildat 1852 av engelsmannen G. Stokes till första ssgsleden i eng. fluor-spar, flusspat (vid vilket mineral fenomenet först upptäckts av skotten D. Brewster) i analogi med eng. opalescence, opaliserande, opalskimmer, till mineralnamnet OPAL]
fys. benämning på den för vissa fasta, flytande l. gasformiga kroppar utmärkande egenskapen att absorbera ljus av viss våglängd (färg) o. sedan utan temperaturstegring utsända ljus med en längre våglängd (annan färg) än hos det absorberade; i mindre fackmässigt spr. vanl. om lysande som är en följd av denna egenskap; jfr FOSFORESCENS. Lösningen visar blå fluorescens. Tholander Ordl. (c. 1860). Fluorescens iakttages hos många hafsalger. 2NF 16: 899 (1911).
-FÄRG. —
-LJUS, n. —
-SKÄRM. med en fluorescerande substans bestruken skärm som användes för att påvisa bl. a. röntgenstrålning. Petersson FysUnders. 353 (1908).
FLUORESCEIN l. FLUORESCIN, n. (-scein 1884 osv. -scin 1883 osv.) [jfr t. fluorescein, eng. fluorescin] tekn. en av praktfull grön fluorescens utmärkt tjärfärg. Cleve KemHlex. 364 (1883). —
FLUORESCERA, v. -ing. [jfr t. fluorescieren] fys. (äga egenskapen att) utsända fluorescensljus. Tholander Ordl. (c. 1860).
Spoiler title
Spoiler content