SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLUSS flus4, sbst.2, r. (m. Dähnert (1784), Möller (1790), Lundell) ((†) n. TT 1872, s. 6 (i bet. 1), Engelke Småstad 166 (1906; i bet. 5)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er40, äv. 32 (-u`- Weste) ((†) -ar Linné Bref I. 3: 139 (1759), Möller (1807); = Liedbeck KemTekn. 259 (1864)).
Ordformer
(fluss- (-sz) 1664 (: Flusser) osv. flus- 1748 (: Flus-stenar)1830 (: Flushjerta). flösz Stiernhielm Arch. H 2 b (1644: Flöszer))
Etymologi
[liksom d. flus av t. fluss, eg. samma ord som FLUSS, sbst.1]
1) († utom i vissa ssgr) tekn. flytande, smältning; flytande form; särsk. metall. om det förhållandet att en metall (ofta med hjälp av särskilt tillsatta medel; se 2) i smältugnen (lätt) frigör sig från de i malmen ingående främmande inblandningarna (slaggen) o. flyter samman till mer l. mindre ren metallmassa; i sht i uttr. vara, komma, bringa, befinna sig l. dyl. i fluss. (Silvret) måste altijd medh Bly affsättias och smältas, at thet flyter och får sin flusz. Risingh Kiöph. 37 (1669). Sådana stenar, som .. tiena at befremja metallers fluss samt smeltning. Bromell Berg. 33 (1730). Skärsten in ferro .. hjelper flussen i jernet och gör slaggen tunn, att jernet skiljer sig der ifrån, men mycket skadar. Linné Ungd. 2: 221 (1734). Det rena jernet .. blir degigt innan det kommer i full fluss. EconA 1807, maj s. 110. Materialierna till glassatsen .. hållas upphettade till glödgning, dock icke så starkt att de komma i fluss. Stål Byggn. 1: 122 (1834). Schulthess (1885).
2) tekn. benämning på ämnen som vid smältningsprocesser (kunna) tillsättas för att göra massan lättsmält; särsk. metall. om vissa ämnen (kalksten, flusspat, silikater m. m.) som tillsättas beskickningen för att göra slaggen mera kvickfluten m. m.: beskickningsämne, tillsatsämne. Stiernhielm Arch. H 2 b (1644). StadgSmältare 1664, s. A 4 a. Särdeles brukas kalken .. at såsom fluss lätta och befrämja åtskillige metallers smeltning och flytande i elden. Bromell Berg. 25 (1730). Flusser vid glasberedning bestå förnemligast af eldfasta alkaliska salter. Rinman (1788). Smältan (hade) blifvit bar och borde täckas med mera fluss. Wetterbergh Penning. 538 (1847). Hufvudbeståndsdelen i det nu förfärdigade porslinet utgöres äfven af kaolin jemte en s. k. fluss (en smältande tillsats), som vanligen är fältspat. PrHb. 1: 890 (1885). — jfr SNÄLL-FLUSS m. fl.
3) [sannol. elliptiskt för FLUSSPAT] (†) (art av) flusspat. Rinman (1788). Weste (1807). — särsk. [jfr lat. fluor crystallinus] i uttr. förstenad fluss, flusspat. Cronstedt Min. 93 (1758).
4) färgad bärgkristall som liknar ngn ädelsten; bl. i ssgr. — jfr BERYLL-, TOPAS-FLUSS m. fl.
5) (i fackspr.) om (vanl. färgad) glasmassa av det slag som i sht användes till imitation av ädla stenar samt till glasyr o. emalj; särsk. om dylik glasmassa i flytande form; äv.: (föremål av) flussglas, imiterad ädelsten. (Stenar) som .. uti elden flyta til fluss och glass. Bromell Berg. 20 (1730). H:r Doctoren .. lyser mot sina jämåriga som ächta sten emot flussar. Linné Bref I. 3: 139 (1759). (Ör-)hängen af fluss och guld. Carlstedt Her. 1: 267 (1832). I hvitglödgningshettan smälter glasyren till fluss. ArbB 231 (1887). Saltkar och skålar funnos af blått ”fluss”. Engelke Småstad 166 (1906). jfr GLAS-, RUBIN-, SMARAGD-FLUSS m. fl. — särsk. i uttr. målning under fluss, på emaljerade arbeten: målning överdragen med ett lager av för ändamålet särskilt sammansatt, genomskinligt glas. TT 1871, s. 364.
Ssgr: (3) FLUSS-ART. (†) miner. art av flusspat. Cronstedt Min. 92 (1758). Rinman 1: 500 (1788). Meurman (1846).
(5) -GLAS. tekn. av lättflytande, blyhaltig glasmassa tillvärkat glas, ofta färgat. En (lamp-)kupa af flussglas. UB 5: 317 (1874).
(2) -KALKSTEN~20 l. ~02. (numera bl. tillf.) metall. JernkA 1871, s. 34.
(5) -LAMPA. lampa av flussglas. DA 1825, nr 186, s. 2. TurÅ 1905, s. 87.
(2) -MALM. (†) i sht metall. malm rik på flussbildande ämnen, ss. klorit o. talk. TT 1894, K. s. 22.
(1) -MASSA. (föga br.) i sht metall. vid smältningsprocesser: smältmassa. VetAH 1754, s. 40.
(1) -MEDEL. tekn. o. metall.
1) = FLUSS, sbst.2 2. Till flussmedel (vid lödning) begagnar man salmiak eller kolofonium. AHB 8: 74 (1862). JernkA 1893, s. 79.
2) lättsmält glasmassa, glasyr. En målning, som man fullständigt glaserar, i det att man öfverdrager den med ett lager af genomskinligt glas, som har en egen sammansättning och kallas flussmedel. TT 1871, s. 363. ArbB 232 (1887).
(2) -PULVER. tekn. pulveriserat flussmedel (i bet. 1). Berzelius Kemi 3: 154 (1818). Ett flusspulver af borax, flinta och mönja. Nyblæus Fotogr. 235 (1874).
(2) -SPAT, se d. o. —
(2) -STEN. (†) miner. (beskickningsämne innehållande) flusspat; i pl. äv. ss. benämning på glasaktiga spater. Linné SystNat. 147 (1748). Rinman 1: 509 (1788).
(3) -SYRA. (†) kem. fluorvätesyra. Widegren 891 (1788). 2UB 7: 388 (1903).
(2) -VÅG, pl. -ar. (förr) metall. ett slags probervåg avsedd för invägning av flusser till prov. Rinman (1788).
Avledn. (tekn. o. metall.): FLUSSA, v.1, -ning. (mindre br.) till 2: tillsätta flussmedel; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning. KemT 1913, s. 55.
FLUSSIG, adj.2 (adj.1 se FLUSS, sbst.1 avledn.). (†)
1) till 1: som låter bringa sig i flytande form; i ssgn LÄTT-FLUSSIG.
2) (föga br.) till 2: som kan användas till fluss, som bildar fluss. Tilsats af flussiga saker, såsom salt, bly, m. m. Schultze PVetA 1762, s. 16. Beskickning af flussig Slagg. Rinman 1: 198 (1788).
Spoiler title
Spoiler content