FLUSTER flus4ter, n.; best. -tret; pl. =; pl. best. -tren l. -terna.
Etymologi
[möjl. samhörigt med FLYGA (jfr de likbetydande FLÖG, sbst.1, FLÖGD); jfr dock nor. dial. flustr, skal, flisa, utväxt (till flysja, avskala o. d.), som, om det är identiskt med FLUSTER, skulle tyda på att den ursprungliga bet. vore ”flusterbräde”]
1) ingång till bikupa, flyghål; jfr FLÖG, sbst.2, FLÖGD. Flustret (på bikupan är) 1/2 tum högt, men ett godt Qvarter bredt. Linnæus Bijsköts. 52 (1768). Flustret eller flög-hålet. Fischerström 1: 538 (1779). Dahm Biet 134 (1878). — särsk. bärgv. oeg., vid takbrytning m. fl. brytningsmetoder: tappningsöppning i bottnen av gråbärgsmagasin, störtschakt l. rullschakt som kan tillslutas med lucka l. planka, äv.: liknande öppning på malmfickor i dagen, ”slas”. JernkA 1900, s. 559.
2) om den framför flyghålet på en bikupa befintliga plattformen (flusterbrädet). Wahrman Manski o. Wolstein 308 (1807). En mängd bin samla sig på flustret. UVTF 35: 68 (1886). bildl. (tillf.) Den ofantliga folkmassa, som rör sig inuti staden och tyckes ha sitt fluster i synnerhet på Rue St. Honoré. Unge Dal. 1: 407 (1831).
3) i vissa oeg. o. utvidgade anv.
a) om liknande plattform framför duvslag. På slagets våta fluster / en urrig duva huttrar. Karlfeldt FlBell. 140 (1918).
b) förstugukvist, veranda l. dyl. Ta på hans fluster ett glas eller två. CFDahlgren 2: 245 (1837). Ett gammalt trähus .. med fluster och träplanteringar framför. Strindberg Gill. 70 (1880).
-VAKT. benämning på den samling bin som hålla vakt vid flustret för att hindra främmande bin, getingar l. dyl. från att komma in i kupan. Dahm Biet 58 (1878). —
