[sv. dial. (Skåne, Dalarna, Finl.) fläbb, m.; liksom d. flæb av mnt. vlebbe, sidoform till vlabbe (se FLABB) o. motsv. fris. vlebbe, holl. vleb]
1) (i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) hängande (under)läpp; äv. (i Finl.): stor bred mun (med hängande läppar), trut, ”flabb”. Håll fläbben, röt Kusti. Arkadius Pakkala 103(1895). (Hästen) tuggade med mycken eftertänksamhet sin hackelse med hängande fläbb. Norlind Hell 1: 18(1912).
2) [jfr motsv. anv. i fris. o. holl., ävensom den etymologiska avdelningen under FLÄBBA] (förr) ett slags kvinnlig huvudbonad l. huvudbindel med nedhängande snibb l. snibbar. Wacklin Minn. 2: 78(1844).
