publicerad: 1925
FLÄRD flæ4rd, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)) ((†) n. GR 6: 254 (1529), Kling Spect. G 4 a (1735)); best. -en; pl. (†) -er (Asteropherus 27 (1609), Tiällmann Gr. 177 (1696)).
Ordformer
(flärd(h) 1526 osv. flerd(h) 1526—1749. flär NorrlS 314 (efter handl. fr. 1553); fler BtÅboH I. 4: 64 (1629). flärde, oblik kasus Svart Gensv. F 8 b (1558: för flärde; i rim))
Etymologi
[fsv. flærdh, motsv. fd. flerdh, isl. flǽrð; sannol. till ett icke säkert påvisat v. *flæra (jfr dock isl. flǽrðr, förfalskad), till isl. flár, feng. flāh, falsk, svekfull. Beträffande formen flär (fler) jfr FJOR (se FJOL), går av GÅRD m. fl.; jfr äv. FLÄDER, sbst.2 Ordets neutrala genus i ä. tid beror på inflytande från SVEK, BEDRÄGERI m. fl.]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) falskhet; svek, list, bedrägeri; fusk, underslev; ofta i förb. fals (falskhet) och flärd; särsk. i uttr. fara med (fals och) flärd, bruka list o. bedrägeri; i förb. utan flärd förr stundom övergående i bet.: utan omsvep o. förbehåll, öppenhjärtigt, rätt fram. Filipp. 2: 15 (NT 1526). Att the medt allehonde köpmandz varur, mångfallig flerd, falskhet och bedrug .. brukat hafve. RA 1: 278 (1540). Kärleken är .. een hiertans benägenheet, föruthan all fals och flerd. LPetri 2Post. 264 b (1555). Theras Löfften ginge alle vth på falskheet och flärd. Widekindi KrigsH 309 (1671). Bruka underslef och flärd i sine Räkningar. Salander Gårdsf. 237 (1727). Säljer någor thet han vet förfalskadt vara, eller ther flärd i är, såsom ondt för godt, mängdt för omängdt. HB 1: 9 (Lag 1734). Jag har sagt dig min mening utan flärd och förbehåll. Tegnér (WB) 8: 473 (1837). Jag far aldrig med flärd ..; hvad jag sagt är sanning. Crusenstolpe Mor. 6: 610 (1844); jfr 2 b. Hagberg Shaksp. 7: 284 (1849). Strindberg GVasa 58 (1899). — särsk.
a) (†) konkret: förfalskad vara, förfalskat gods; underhaltig vara; fuskarbete. OPetri Tb. 117 (1526). En borgare .. hade .. blifvit beslagen med att sälja flär. NorrlS 314 (efter handl. fr. 1553). Skillia godt godz ifrån flerd. Stiernman Riksd. 1398 (1660). Flärdh, är Elden wärd .. (dvs.) Falskt Godz bör förbrännas. Grubb 212 (1665).
b) (†) falsk lära l. lärosats; falsk åsikt, villomening. Thenna Hielten (har) .. / .. fördrijfwit Påfwens flärd / Aff Schola och aff Kyrckio. Girs G1 238 (i handl. fr. 1560). Vi .. holla den (dvs. läran om själavandringen) för flärd. Linné Vg. 226 (1747). Afzelius Sag. 6: 96 (1851). jfr: Konsteböker (dvs. svartkonstböcker), som wore full mz diefuulskap och flärd. ÄARäfst 77 (1596); jfr 2 a.
2) ngt som saknar (inre) värde; ngt tomt o. intigt; fåfänglighet.
a) (†) onyttighet; lappri, strunt; dårskap. CreatMundi 12 (c. 1570). Wänt mz sådan flärdh (dvs. älskogsgrillerna) igen! / Pyramus. Ditt samwet skall mitt witne wara: / Iagh plägar ey mz flärder fara. Asteropherus 27 (1609). Göcklare och andra, som vmgås medh .. flärd och aperij. L. Paulinus Gothus MonPac. 781 (1628). Bland thätta folck at willia wara lärd, / är störste gäckerij; och håls hos them för flärd. Stiernhielm Parn. 2: 5 (1651, 1668). Hwj wil een Höglärd Man sljkt Flärd och Drafwel schrifwa? Spegel GV 31 (1685).
b) (numera föga br.) tomt, löst o. ogrundat prat l. snack. Gudh som intet later sigh gecka medh flerd och fager ord. LPetri ChrPina Q 5 b (1572). Bror känner mig, at jag intet far med flärd: Jag vet mycket, som jag intet kan säja. Dalin Arg. 2: 133 (1734, 1754).
c) (numera i sht i högre, särsk. religiös stil) tom världslig ståt o. prakt, prunk o. prål, tomma världsliga strävanden l. nöjen o. förströelser; världslighet (i liv o. leverne); äv.: prål o. braskande i tal l. skrift. Jordiskt flärd. Spegel GV 288 (1685). Ändtlig Nåden färdig är, / Ingen ting i flärden fattas. Lenngren (SVS) 2: 193 (1797). Jag hatar hvarje konst som sinnets kraft förvekar / och flärdens tomma prål och yppighetens lekar. Tegnér (WB) 2: 62 (1811). Far din väg, du onda verld! / Med din oro, synd och flärd. Ps. 1819, 456: 1. Sanningar, hvilka ej fordra att utstyras med någon ordalagens flärd. Järta VSkr. 1: 336 (1836). De allvarsammare i landet sörjde öfver tidens flärd, som stridde emot goda seder. Svedelius i SAH 21: 288 (1841). Böjelse för flärd och glitter. Odhner G3 1: 164 (1885).
d) (numera mindre br.) tomhet, intighet, värdelöshet; tomt sken. En stoor deel aff hwad wij hafwom anseet för herrligt, är flättia; för fagert, är flärd; för rijkt, är skeen. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). All kunskap är blott flärd, ett fagert villo-sken, / .. om viljan ej är ren. Adlerbeth Poët. 2: 189 (1803). Jag begynte att eftersinna flärden af verldslig ära i allmänhet, och af den poetiska i synnerhet. Leopold 5: 397 (c. 1820). Flärd är mycket, som vi dyrke. Runeberg 2: 111 (1848).
Ssgr: A: FLÄRD-AKTIG. (†)
1) till 1: falsk; förfalskad; underhaltig. Odugeligit och flerdachtigt (gods). Stiernman Com. 3: 319 (1665).
2) till 2 b: tom, ogrundad. Aldenstund Galba nu intet wiste någhon miszhandling Emylio at föreläggia, fahr han om medh flåkerij och flärdachtigh förbrådelse. Schroderus Liv. 907 (1626; möjl. till 1: lögnaktig). —
-FRI.
2) till 2 c: som försmår yttre ståt o. glans; fri från fåfänga; enkel, naturlig, okonstlad; utan prunk o. prål; stundom närmande sig bet.: anspråkslös, blygsam. Flärdfritt väsende. Læstadius 1Journ. 202 (1831). Skoningslös i sin sjelfkritik, flärdfri i hela sitt väsen. Wirsén i 3SAH 2: 545 (1887). Wiséns stil är klar, flärdfri och måttfull. Söderwall Därs. 7: 42 (1892). —
-FULL. (flärd- 1681 osv. flärde- c. 1630—1749)
1) (†) till 1: full av falskhet; trolös. Girs G1 66 (c. 1630). (Vad som utlovats) blef sedan flärdfullt hållet. Afzelius Sag. 6: 8 (1851).
2) till 2 c: fallen för l. begiven på flärd, prålsjuk, nöjeslysten o. d.; om sak: som röjer l. vittnar om flärd. Lind (1749). Det låg ett skimmer öfver Gustafs dagar, / fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Tegnér (WB) 8: 9 (1836). En högst ytlig och flärdfull bildning. SvFlicksk. 324 (1888). —
(2 c) -LÖS. jfr -FRI 2. Nyberg 2: 5 (1822, 1832). Pehr Olsson .. tackade i flärdlösa ordalag för den utmärkelse och nåd honom vederfors. Crusenstolpe Tess. 2: 36 (1847). Ett flärdlöst borgerligt hem. Rydberg RomD 14 (1877). —
-LÖSHET—0~2 l. ~20. Dalin (1851). Den flärdlöshet, som egnade en gammal Karolin. Beskow K12 1: 274 (1868).
B (†): FLÄRDE-FULL, se A.
Spoiler title
Spoiler content